Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

En annan historia – mäktiga hjältinnor i mängden

”En annan historia” vill ändra en gammal historieskrivning, där kvinnors betydelse inte fått märkas. Författaren Tove Folkesson läser en antologi som lägger räls till framtiden.

Antologi

”En annan historia
Om Barumskvinnan, Mama Masika och 49 andra personer alla bör känna till”

Red. Lina Thomsgård

Volante

I mitten av varje historia står det någon. Någon. Ett opersonligt pronomen. Den som inte behöver beskrivas, men, som beskriver, upplever, ser och genomgår. Ända sedan Gilgamesheposet, nedtecknat med kilskrift. Den första berättelsen: En man. Som dödar ett monster. Känns det bekant? Vi har sett den återupprepas om och om igen. Blir vi trötta på den? Jag vet inte. Den användes nyligen i en omskriven presidentvalskampanj. Han, mot Ondskan. Det funkar. Fråga Hollywood. Fråga James Bond.

Blir det annorlunda om man byter könsdelar på huvudpersonen? En kvinna som dödar ett monster.

”En annan historia” vill räta upp historieböckernas snedvridna världsbild, där män överrepresenteras. Kan detta ske genom att placera en ny person i huvudrollen? Det opersonliga pronominat en hon: En hjältinna. Som går genom en kamp, avslöjar, krossar, överlistar, besegrar. Finns det ens någon annan historia?

Här, som så ofta, hamnar jag hos mormor. Hon är en sådan ingen kommer minnas, en som saknar berättelse för att hon påminner så otroligt lite om Gilgamesh. Hon har gjort som man har sagt åt henne. Hon kommer gå obemärkt från jorden och lämna spår endast i våra hjärtan, vi som fått ta del av hennes tysta kärlek och upprätthållande av en viss ordning, ett mönster – att kränga, vila och växa i. Att göra uppror mot, och hjältemodigt övervinna.

Jag är så trött på dramaturgin i Hjältens Resa. Denna patriarkala berättelse, ämnad att ge mitt liv mening. Min mormor har ingen sådan berättelse. Hon krossar inget.

Med dessa tankar börjar läsningen av redaktör Lina Thomsgårds förord och jag hakar upp mig direkt:

Aina Cederblom seglar ut på haven i en otjänlig båt. Ensam. Till Svarta havet, Bosporen och Medelhavet, till Grönland, Färöarna, Amerika, Indien och Brasilien. Hon hjälper människor med ”vad hon tyckte de behövde” och kokar äppelmos till ”klena finska barn”. Och här blir jag irriterad. Välgörenhet är att fördela resurser, politiskt arbete är att fördela makten över resurserna. (Senare läser jag Susanna Alakoskis text om Kerstin Hesselgren, som på 1950-talet var med och ”äntligen kunde begrava det godtyckliga barnhärtighetsarbetet”. Tack.) och besserwissern i mig tänker: Det är ingen annan historia, det är samma gamla historia i lite nya kläder.

Men jag ska igenom boken. Och jag ska släppa sargen. Så jag läser: Om Alice Timander i närkamp med en krokodil, om Ada Lovelace som uppfinner det första datorprogrammet 1843, om människorättsaktivister och okuvliga pionjärer, som mot alla odds reser sig mot förtryck och osynliggörande, om kvinnor som slår sig fram. De är hjältinnor. Riddarinnor! Harriet Tubman som fritog hundratals ur Amerikanska söderns slaveri och Fatima al-Fihri som grundade världens första universitet. En efter en träder de fram, som skatterna i en utgrävning. Barumskvinnan, en 9.000 år gammal, som länge ansågs vara en man, för att hennes skelett, tja, hittades av en man. Att överleva ett trauma är helt beroende av de berättelser vi gör av oss själva och vår framtid, menar psykologiprofessorn Richard Tedeschi (DN 30/11 2015).

Läser vidare och får gåshud på samma vis som när jag scrollar bilderna från Womens’ march, vi är så många. Så starka.

Men jag letar, fortfarande, efter en annan historia, och jag läser Fanna Ndow Norrbys otroligt starka porträtt av Sarah Baartman, som föddes i Sydafrika och tillfångatogs av engelsmän och visades upp i bur, närstuderades av berömda vetenskapsmän och som avliden hängdes upp som renskrapat skelett på Musée d l’Homme i Paris, intill en avgjutning av hennes kropp, med bakdelen vilken ansågs mest intresseväckande, mot betraktarna. Fanna Ndow Norrby berättar sakligt, levande, vänder den döda rätt så att ansiktet blir synligt och själen upprättas. 2009 kan kvarlevorna äntligen begravas i Sydafrikas jord. Ndow Norrbys text gör Sarah Baartman till huvudperson, någon, upprättar kvinnan som inte kunde försvara sig, hon som inte överlevde. Och vetenskapsmännen blir civilisationens bottenskrap, ja, rent exotiska.

Kanske måste hjältinnan döda monster först, innan hon kan berätta en annan historia. Det tänker jag när jag ser konstnären Artemisia Gentileschis ”Susanna vid badet”, målad av det unga geniet redan som 17-åring. Bilden gestaltar en erfarenhet väldigt många kvinnor delar – att värja sig mot gränslöst närmande. Susanna är i centrum, den självklara huvudrollen, den som ser, upplever och genomgår. I hennes renässansmålning är männen avvikare, obegripliga i sitt tafsande. Enkelt. Och svindlande. Tavlan är målad 1610. En annan Gentileschi föreställer två kvinnor som skär halsen av en man, den känner jag mindre inför.

Jag har aldrig dödat ett monster. Jag vill inte döda ett monster.

Jag vill leva ifred.

Men läser vidare och får gåshud på samma vis som när jag scrollar bilderna från Womens’ march, vi är så många. Så starka. Lucille Clifton, Mama Masika, åh Mama Masika, som överlevt de vidrigaste (ja) sexualattacker och hjälpt tusentals kongolesiska kvinnor till ett nytt liv. Till slut blir hjältinnorna så många att de börjar te sig opersonliga. Som kungarna i en regentlängd. Anna Sterky, Susanne Brink, Funmilayo Ransome-Kuti och Shirley Chisholm. I mängden blir de anonyma, likt män i kostym på bolagsstämma. Mäktiga, men inget ovanligt. En hjältinna i mängden hjältinnor. Omsluten av gemenskap.

Det opersonliga pronominat. Någon. Varför har jag lärt mig att reagera förundrat inför en så kallad Stark Kvinna? Och här vidgar sig den större berättelsen. En mäktig rörelse sätter in. Lina Thomsgård vet kraften i upprepning. Kvantitet. I raden av hjältinnor uppstår en helt ny norm, en annan världsbild skymtar – kanske det Thomsgård formulerar i förordet: ”En historia där alla får plats”. Jag gissar att detta är precis vad hon vill förmedla, här uppstår en känsla av att jag, som kvinna och lesbisk, bland annat, visst kan vara en av alla. Någon. Ett opersonligt pronomen. Huvudrollen.

”När vägen jämnats, lättare det går”, skrev min mormor till Ölands första nämndekvinna. Och de här berättelserna inte bara jämnar väg, de bryter mark och lägger ut räls.

DN-medarbetarna Kristofer Ahlström, Wanda Bendjelloul, Behrang Behdjou, Martin Gelin, Björn af Kleen, Jenny Lindh, Kristina Lindquist och Sara Martinsson bidrar i boken. Den recenseras därför av författaren Tove Folkesson, som skrivit romanerna ”Kalmars jägarinnor” och ”Sund”.