Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Bokrecensioner

En gonggong i flyktingdebatten

Erik de la Reguera
Erik de la Reguera Foto: Paul Hansen

DN:s reporter Erik de la Reguera har följt migranters färder i världen. ”Gränsbrytarna” blandar reportage med fakta och ståndpunkter. Det är en djupt berörande bok i genrens absolut högsta klass, skriver Per Wirtén.

Reportage

Erik de la Reguera
”Gränsbrytarna”
Norstedts

Genomtänkta idéer räcker inte för att förändra världen. De behöver människor som kan bära dem. I ”Gränsbrytarna” följer DN:s reporter Erik de la Reguera Norma och Oscar på deras migrantresa från Guatemala till USA. De friåker på ”Dödens tåg” genom Mexiko, nedkrupna på taken till godsvagnar, genom maffiastäder, på flykt från kidnappare och poliser. Deras uthållighet, och mod, vilar på drömmen om bättre liv. På taket finns också Eduardo som är lite ovig och har svårt att klättra upp, Kevin på väg tillbaka till arbete och familj i Houston efter att ha hälsat på sin svårt sjuka mamma och deras smuggelguide Omar.

Flyhänt återskapar de la Reguera även andras migrantresor, men då baserat på intervjuer. Med Norma och Oscar är det annorlunda. Han är med. Han ser och känner. Det plågsamma blir påträngande.

I ett härbärge under resan träffar han en präst som med några enkla ord summerar hela boken: ”De här migranterna är de fattigaste av de fattiga. Något i deras resande är väldigt utmanande. De gör uppror mot ett system vi lever i.”

Sedan några år har den globala migrationens potential förändrats, inte uteslutande för att den ökat, men för att de enskilda migranternas val börjat länkas samman med just idéer – med verksamma utopier och politiska synsätt som sträcker sig långt utanför deras bräckliga kroppar. Migration har blivit högspänningspolitik. Den skickar ut svåra elstötar längs skärningslinjen mellan nationalstaternas suveränitetskrav och de senaste decenniernas rättighetsrevolution. Det är där ”Gränsbrytarna” landar med sällsynt auktoritet.

de la Regueras bok befinner sig i en egen klass bland allt som nu skrivs om gränsmurar och migranter – den högsta. För nio år sedan kom Caroline Mooreheads ”Human Cargo” som blev ett slags genombrott för hela frågekomplexet. ”Gränsbrytarna” är lika djupt berörande och dramaturgiskt välskriven, men uppdaterad med både forskningens och människorättsaktivismens senaste erfarenheter och ståndpunkter. Jag tror den kommer dåna som en gonggong i svensk samhällsdebatt.

I ”Gränsbrytarna” läggs stor vikt vid en historisk förankring av både migrationen och myndigheters försök att kontrollera den. Ibland kan det bli i äldsta laget (perserna, mongolerna, medeltiden), men det har en poäng. Den skräck migranterna utlöser vilar på historiens institutionaliserade skuggor. Många av dem har en kortare historia än vi tror: rasismen, nationalismen, passreglerna och statsgränserna. Han citerar Hannah Arendts ord om den moderna epoken som ”nationens infångande av staten”. Nu är uppgiften den motsatta: att avskilja staten från nationstanken.

Erik de la Reguera väljer att ta ställning. Han vill ”legalisera migrationen” och öppna gränserna. Han är entydig och väljer bort komplikationer. Det gör han rätt i. På så vis tvingar han fram läsarnas egna ställningstaganden, ingen kan ducka. Argumenten ansluter till den kosmopolitik där liberala och socialistiska idéarv återigen verkar förenas. Stängda gränser gynnar storskalig kriminalitet, dödar människor (sommarens siffror över drunknade i Medelhavet är ohyggliga) och framkallar totalitära övervakningssystem. Men han påpekar också, med stöd i empirisk forskning, att migration är bra utvecklingspolitik. Den stärker svaga grupper. Den minskar fattigdomen. Den rubbar ojämlikheten. Om migrationen ökar med tre procent skulle tillväxteffekten bli större än om alla återstående handelshinder för varor och kapital avskaffas, skriver han.

Men kan inte även helt fri migration bli en mardröm, men av annat slag? Frågan behöver ställas, eftersom svaret är ja. Utan rättigheter, som förutsätter regleringar, blir den en totalt genomförd laissez-faire för hänsynslöshet. Demokrati och trygghetssystem är fortfarande infångade av statsgränser.

I stället för fri rörlighet ska man kanske kräva friare rörlighet. Men blir den någonsin friare om man inte vågar ha hela rörelsefriheten som riktning och möjlighet? Jag tror inte det.

På vägen finns en rad möjliga reformer att tjata in i politiken. Till exempel formaliserade vägar till medborgarskap för papperslösa, lagändring så att nyfödda erbjuds medborgarskap oavsett föräldrarnas status och fortsatt kritik av gränspolitiken. När jag läser om den grekiska gränsfloden Evros tvivlar jag på att möten mellan beslutsamma migranter och beordrade gränspoliser någonsin kan bli humanitära.

I Aten mötte Erik de la Reguera 22-åriga Jamal. Efter flera dramatiska försök hade han äntligen lyckats ta sig in i EU, där han möttes av ett fortsatt helvete. En dag promenerade de över Akropolis, omgivna av europeiska turister. Hur tänker du om dem, undrade den svenska journalisten. ”Först gör frågan honom förvånad. Sedan blir han tankfull och svarar med uppriktig ton: ’Jag är glad för deras skull. Det vore fantastiskt att kunna resa så.’” Några månader senare sover han på en kartongbit utomhus i Bryssel. Hur kan jag försvara min rätt till rättigheter om jag samtidigt utesluter hans?

Erik de la Reguera är medarbetare i DN, därför recenseras hans bok av Per Wirtén, författare och frilansskribent i bland annat Expressen.