Bokrecensioner

En ”Kapitalet” för 2000-talet

Thomas Pikettys ”Le capital au XXIème siècle ” är den första stora analysen av en verklighet som vi tidigare inte har vetat något om.
Thomas Pikettys ”Le capital au XXIème siècle ” är den första stora analysen av en verklighet som vi tidigare inte har vetat något om. Foto: Nicklas Thegerström

Den franske ekonomen Thomas Piketty har samlat taxeringsuppgifter genom 200 år. Tråkigt? Nej. Hans forskning är en nyckel till varför marknaden aldrig kan lösa ekonomisk ojämlikhet. Detta är en ny klassiker, ett nytt standardverk skriver Katrine Kielos.

Fackbok

Thomas Piketty
”Capital in the twenty-first century”
The Belknap Press

Thomas Pikettys ”Capital in the twenty-first century” är ett standardverk för en ny tid. En klassiker. Det ekonomiska paradigmskiftet mellan två hårda pärmar. En bok som kommer att influera ekonomer och politiker för lång tid framöver. Ni får ursäkta mitt pretentiösa tonläge, men det här är ett sådan verk. Alla som är intresserade av de stora krafter som formar samhället kommer behöva relatera till Thomas Piketty de närmaste åren. De kommer rentav att behöva läsa Thomas Piketty. Deras smala lycka är att den 700-sidiga boken, i engelsk översättning av Arthur Goldhammer, inte bara är läsbar, utan relativt uppslukande.

Alla som betraktar den ekonomiska debatten mellan de svenska riksdagspartierna får intrycket av att inget har hänt sedan finanskrisen 2008. Här i Sverige dyrkar vi Anders Borgs avklippta hästsvans och definierar ekonomisk kompetens som att vara som Göran Persson var för 20 år sedan. Så är det alltså inte i resten av världen.

Det som ansågs självklart föll med bankerna. Ekonomerna man litat på hade fel. Financial Times ledarsida befann sig plötsligt till vänster om de svenska socialdemokraterna, helt nya frågor kom upp till ytan. Till och med på eliternas toppmöte i Davos talade man nu om riskerna med ökad ojämlikhet. ”Vi är de 99-procenten” skanderade Occupy Wall Street-rörelsen i New York samt i Londons finansdistrikt.

Siffran: att de en procent rikaste kontrollerade en tredjedel av de amerikanska förmögenheterna, kom från den franske ekonomen Thomas Piketty och hans kollega Emmanuel Saez.

Nu, sex år senare, har Thomas Pikettys bok kommit ut

På många sätt är ”Capital in the twenty-first century” en berättelse om tidigare aldrig skådad data. Det är den första stora analysen av en verklighet som vi tidigare inte har vetat något om.

Sedan den amerikanske ekonomen Simon Kuznet på 1950-talet, har ingen samlad ansträngning gjorts för att uppbåda historiska data om hur ekonomisk ojämlikhet utvecklas över tid i samhället.

Detta har emellertid inte hindrat ekonomerna. Tvärtom. De har matat ut teoretiska resultat och dragit slutsatser, ofta utan att ens veta vilka data det är de försöker förklara. Thomas Pikettys stora projekt har varit att korrigera detta hål i den ekonomiska forskningen. Det har tagit honom och hans kollegor 15 år att skapa historiska tidsserier över förmögenhetskoncentrationen i västvärlden. Han har helt enkelt gått igenom taxeringsuppgifter.

Detta har ekonomkåren tidigare ansett sig för fin för och historikerna har haft för stor matematikskräck. Men nu finns alltså datan. Det är bara att gå in i den interaktiva ”World top income data base”. 27 länder hittar du i nuläget.

Boken ”Capital in the twenty-first century” är däremot så mycket mer. Det är inte konstigt att den engelska utgåvan är en av årets kanske på förhand mest omtalade fackboksutgivningar. Den har redan kallats för både ”bombnedslag” och ”en av den ekonomiska teorins vattendelare”. Själv tänker jag på hur John Maynard Keynes ”Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar” kom ut sju år efter den stora kraschen 1929 samt hur Thomas Pikettys ”Capital in the twenty-first century” kommer ut sex år efter Lehman Brothers fall 2008. Inte för att jag vill jämföra Thomas Piketty med John Maynard Keynes, utan för att jag inte kan låta bli att tänka på att det kanske är den tid det tar för någon att formulera något nytt.

Efter att det gamla ekonomiska paradigmet dör.

Där John Maynard Keynes förklarade varför marknaden inte kan lösa sysselsättningsproblemet, förklarar Thomas Piketty varför marknaden inte kan lösa ojämlikhetsproblemet.

Bokens grundfråga lyder: Hur ser förhållandet mellan en ekonomis kapital, det vill säga dess samlade förmögenheter (wealth), och dess totala produktion (output) ut? Thomas Piketty kan visa hur andelen kapital från början av 1700-talet och fram till första världskriget hela tiden låg någonstans runt 700 procent av de totala inkomsterna. Trots att förmögenheternas sammansättning förändrades radikalt, ägande av jordbruk minskade i betydelse och ägande av fabriker ökade i betydelse, så var storleksförhållandet ungefär det samma. Och förmögenheterna var mycket ojämlikt fördelade. 1910 kontrollerade de rikaste tio procenten av befolkningen nästan 90 procent av allt välstånd i Europa och eftersom avkastningen på kapital var så hög gick även 45 procent av inkomsterna till dem, främst i formen av ränta.

Vad Thomas Piketty kan visa i sin bok, är att före de stora världskrigen fanns det nästan ingenting som talade för att dessa ojämlikheter höll på att minska. Det är här hans bok så dramatiskt skiljer sig från tidigare ekonomiska antaganden. Simon Kuznet som studerade frågan på 1950-talet har varit skolbildande och hans teori gick ut på att ekonomisk utveckling först leder till ökad ojämlikhet men sedan till minskade klyftor.

Kapitalismen kommer med and­ra ord att utjämna utfallen när en ekonomi mognar. Detta är alltså inte korrekt, menar Thomas Piketty, och till skillnad från alla andra har han två hundra år av data att backa upp sina påståenden med. I Thomas Pikettys analys är det 30-talskrisen och de två världskrigen som förklarar varför klyftorna minskade under 1900-talet. Krig leder till förstatligande av industrier, höga marginalskatter (runt 80 procent i många länder) och rent fysisk förstörelse av egendom. Den stora depressionen tillintetgjorde på samma sätt förmögenheter via konkurser och kapitalförluster.

Den stora frågan är därför inte varför förmögenhetskoncentrationen minskade så dramatiskt under mitten av 1900-talet utan hur den kunde byggas upp igen. I dag är vi nämligen tillbaka på de ojämlikhetsnivåer som var verklighet i Jane Austens England och Honoré de Balzacs Frankrike.

Den inkomst du i dag kan få från att investera ärvt kapital är större än vad du rimligen kan få av att yrkesarbeta. Att världen förhöll sig på detta sätt var självklart för Jane Austens romanfigurer. Det är svårare att förena med vår självbild i dag, våra idéer om meritokrati, demokrati och allas lika möjlighet.

Så, hur hamnade vi här?

Thomas Piketty analyserar utvecklingen genom vad han kallar två av ”kapitalismens fundamentala lagar”. Den första förklarar förmögenheternas, eller kapitalets, andel av inkomsterna. Alltså hur stora inkomster som kommer från kapital, jämfört med från löne­arbete. Kapitalets andel är alltid lika med avkastningen på kapital multiplicerat med de totala förmögenheternas andel av BNP (och avkastningen på kapital räknas som summan av alla inkomster från kapital, ränta, utdelning och vinst, som procent av det totala värdet.)

Thomas Pikettys andra lag säger att över en längre tidsperiod kommer förmögenheternas andel av nationalinkomsterna närma sig förhållandet mellan sparande och tillväxt. Går tillväxten ner kommer förmögenheternas andel i ekonomin att öka.

När tillväxten är hög, eftersom produktiviteten ökar eller befolkningen växer, kommer klyftorna att minska. Det skapas helt enkelt nya förmögenheter och det gör att de gamla förmögenheterna minskar i betydelse. Problemet är bara att i det långa loppet kommer tillväxten inte vara så hög. Vi har under 1900-talet vant oss vid tillväxtnivåer på 4–5 procent. Men historiskt finns det nästan inget som tyder på att det är något som en ekonomi kan upprätthålla i det långa loppet, menar Piketty.

Vi närmar oss därför åter en värld där avkastningen på kapital är högre än tillväxten. I en sådan värld tjänar du mer pengar på att förvalta gamla pengar än på att arbeta ihop nya. Och då kommer förmögenhetskoncentrationen bara att fortsätta att öka.

Det är här vi är i dag. Tillbaka hos Jane Austen. Det är också här som boken blir så viktig. Genom att upptäcka och sammanställa tidigare aldrig skådad data har Thomas Piketty upptäckt en ny ekonomisk planet.

Problemet är bara att det är vår egen.