Tv-serien Mad Men kom som en ambivalent hyllning till medelklassens strävan efter den perfekta ytan – en inrednings- och konfektionsdröm för retroälskare där intrigen vävs av lögnens triumf, inte bara i reklamens retorik utan i klassresenärernas sega vilja att ljuga om sin bakgrund för att erövra ett hörnkontor, ett representationskonto och en perfekt frisyr.
Huvudpersonen i serien är helt vad arvtanterna i Olle Hedbergs romaner skulle kalla en uppkomling. Så kom Solsidan, en svensk variation över medelklassens drömmar, om än med skarpare och tydligare satir. Fram växer här bilden av ett land där den tommaste människan kanske är den lyckligaste, där den som köper mest vinner, en värld där medlet har förvandlats till målet, där föreställningarna om det goda livet har lämnat bakom sig det som brukade kallas godhet.
Och så var det ju de senaste valen, de där Fredde Reinfeldt så framgångsrikt rullade ut sin grill av vallöften om skattesänkningar och minskade kostnader för att ta hand om dem som hamnat utanför. Var det inte medelklassen som avgjorde också dem?
Bland Verklighetens Folk är den svenska medelklassen just nu nog långt ifrån att ha fått lång näsa. Men på andra håll finns långnäsan kvar. Längst och roligast är den i en annan sorts berättelse om medelklassen, nämligen i Jan och Maria Berglins seriestrippar. Där består sedan länge människornas ansikten mest av en lång näsa och en halvgapande mun – en lämplig kommentar till det sköna nya Sverige som Berglins betraktar med sådan ohöljd förvåning. Sedan många år publicerar de fortlöpande sina teckningar i olika tidningar men samlar dem också till årliga volymer. Ur det senaste decenniets utgivning finns nu ett stort urval, Bronto Berglin. Det är drygt fyra hundra sidor av samtidens Sverige. Stavgångare, lådvinspimplare och idrottsföräldrar – förena er alla, för här är ett nytt nationalepos. Kanske är det inte så smickrande, men mycket handlar om hur den svenska medelklassen lever just nu. Så låt oss lägga midsommarpilsnern på kylning och ströva runt en stund i Sverige, version Berglin.
Deras serier har alltid kunnat läsas på två sätt – både som en kärleksfull drift med medelklassen och som en satir över samma grupp, blodig som en nyss styckad älg. Onekligen finns en del av ”Ananas, järpe, frossa och njut, borgare snart är din saga slut” i deras syn på samtiden, inte minst eftersom den grånande nyvänsterns ideal finns kvar som en elegisk klangbotten. Men där finns också inte så lite av försonlighet och medkänsla.
Nästan allt i serierna utspelar sig i medelklassens vardag, på sammanträden, stormarknader, kvällspromenader, i köket, trädgården eller tv-soffan, på knatteträningen, framför datorn eller vid bokhyllan. Vardagligt och välbekant är grundläget. Ofta är det dock som om huvudpersonerna (i regel ett medelålders gift par) har hamnat på fel halvklot, ett där De Andra har tagit över. Samtiden är kanske inte onödig, men oväntad och ibland ovänlig. Grannarna skaffar en pitbull (kunde man inte kontra med en grävling?) och en gråmulen dag är kaffefiltren slut och jycken spyr i hallen (”det här är inte mitt liv…”). Hell’s Angels vakar över ordningen vid återvinningsstationerna, middagsmenyn består av honungsglaserad tonfisk med slänggungade svartrötter i en knäckig kolabönsås, och på IT-bolagen drömmer de om att bli rika på elektroniska inkontinenssensorer.
Det är ett hyperliberalt land där medborgarnas plikt är att välja både könsidentitet och elleverantör. Men bakom alltsammans finns också ett annat land. ”Den som söker hjärtat av Sverige ska där finna ryggont, omskolning, klirrande kaffekoppar, gardiner från Ellos, parabol på taket, frontlastare på gården och – svensktoppen!” I klyftan mellan dessa bägge länder finns Jan och Maria Berglins särskilda territorium.
Inte minst påminner deras vykort från folkhemmets sena dagar om hur stora klasskillnaderna är inom den grupp som kallas medelklass, och med vilken misstänksamhet de olika skikten inom den kan betrakta varandra. Över häckarna i villaträdgårdarna och korgarna med störtskyltade varor på Ica Maxi pågår i tysthet ett lågintensivt inbördes klasskrig. Hjältarna i Berglinarnas värld är framför allt kämparna i den offentliga sektorn, då främst de som arbetar direkt med medborgarna (sådana som lärare och sjuksköterskor). Mer dubiösa är de med renodlat administrativa yrken, och ännu skummare är haltungade politiker, EU-byråkrater och fallskärmsdirektörer. Någonstans ute i marginalen finns också alla konsulter och omvärldsanalytiker (”ett till intet förpliktigande yrke med skön attityd”) – för att inte tala om golfarna! På andra sidan av skalan finns något mer skrämmande, nämligen hantverkarna: alltid beredda att döda medelklassmannens självförtroende med facktermer från maskinernas och verktygens värld.
Det är ett land där kulturskymningen kryper allt närmare. På Åhléns säljs toalettpapper och böcker bredvid varandra. Bredbandsrallarna gör sig breda och signalerna från mobiltelefonerna är så starka att plomberna i tänderna blir ofrivilliga antenner. Ingen köper riktiga böcker, kulturredaktionerna betraktar Ikea-katalogerna som kulturdokument och i skolan är det mesta åt helvete – stringtrosor, ideal från dokusåpor, okunniga lärare och inga utantilläxor. Tur då att det finns tröst i vardagen. Som i tävlingen om vem som kan aptera en bag-in-box på kortaste möjliga tid: ”Och vi har ett nytt Guinnessrekord! Maggan från Gävle fick tiden 3.97. Men så har hon också tre tonårsbumlingar hemma och ett mördande trist jobb på kommunförvaltningen.” Eller som det heter på ett annat ställe: ”Falukorven får vinet att sjunga!”
Men tvivlet på samtiden kommer inte från en skolmajors dagordning, utan ur en sorg över att människors möjligheter förslösas och exploateras. Allt ses med lekfullhet, medkänsla och ironi, inte med den enträgne satirikerns plattfotade allvar – kunskap-i-skolan-stofilerna är hjältar och fånar i samma person. Ytterligare en dimension är att noteringarna ur samtiden görs mot en underström av fraser och förvrängda citat ur den svenska litteraturen. Samtidens dumheter får sina rätta dimensioner av ljuset från sådana som de svenska romantikerna och de finlandssvenska modernisterna, Hjalmar Söderberg, Selma Lagerlöf och Gunnar Ekelöf, sextiotalsförfattare som Göran Palm och Sonja Åkesson, proggarvet från Nationalteatern, Jan Hammarlund och Mikael Wiehe. De förvaltar minnet av andra ideal, andra möjligheter.
Rakt i mellangärdets centrum för skrattkramp träffar Berglinarnas sinne för lustiga efternamn. Ur serierutorna plockar man utan svårighet samman en halv telefonbok av namnhäpnad: Bjarnekling, Bjällermalm, Fjukebratt, Fjätterblad, Flakmyr, Flaksjö, Frisfjärd, Jösserhielm, Mynnervik, Vringhed … – för att inte tala om taxeringsindendent Rutger Fjärdmalm, experten Matz Odelkrapp, författaren Malte Fläring och skoleleverna Paris Eklund och Rauk Persson eller syskonen Oden och Diesel. Till saken hör då att hur djärv Berglinarnas namnfantasi än är, överträffar den ofta inte verkligheten – somliga av namnen i deras serier bärs faktiskt av verkliga personer.
Berglins är spårhundar snarare än kamphundar. De strövar längs de svenska gångvägar som en gång användes av frisksportare, men nu bär spår av Freddes Segway. De tittar in över de staket bakom vilka kaos är granne med Anders Borg, de går genom de stadskärnor där Konsum tronar på minnen från fornstora dar, det land som efter militärtjänstens avskaffande väl får försvaras av en folkhemsbrigad av män med spikpistoler, lövblåsare och åkgräsklippare (”Ja, vilken fiendearmé som helst skulle antagligen dö av medömkan”).
Sverige har gott om komiker, men det är längre mellan humoristerna och ännu längre mellan dem som faktiskt har humor. Jan och Maria Berglin är på väg att utvecklas till något som kanske är det sista de vill bli – ett par svenska nationalklenoder. Må de därför inte sluta att pejla samtiden från Gävle. Må de fortsätta att göra våra näsor längre, vårt dagliga liv lättare att skratta åt, få oss att le åt våra skulder såsom vi ock le åt dem oss skyldiga äro. Bland studsmattorna, utegrillarna och mördarsniglarna finns det fortfarande tid att erövra en midsommarafton i deras anda.
Skål, tamejfan, Fjukebratt!