Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Enrique Vila-Matas ”Bartleby & Co”

Enrique Vila-Matas ”roman” består av citat och essäistiska reflektioner.
Enrique Vila-Matas ”roman” består av citat och essäistiska reflektioner. Foto: Tranan

Kokett och självupptaget – nejförfattaren som skriver ändå.

Roman

Enrique Vila-Matas
”Bartleby & Co”
Övers. Yvonne Blank Bokförlaget Tranan

Det är svårt att skriva. Det känns ofta meningslöst att skriva. Faktum är att om man samlar ihop ett gäng skribenter brukar det vara den enda sak de kan enas om: att en stor del av deras verksamhet består i att just undvika skrivandet. Frågan är om någon annan är särskilt intresserad?

Men om man nu tycker att detta speciella yrkesproblem är en fråga av allmänintresse, kan man ha stort utbyte av spanjoren Enrique Vila-Matas ”Bartleby & Co”. Titeln är hämtad från Herman Melvilles novell från 1853 om kontoristen Bartleby som ägnar sig åt en form av radikalt passivt motstånd mot omgivningens inte alltför orimliga krav: när hans vänlige arbetsgivare uppmanar honom att utföra de uppgifter han är anställd för svarar Bartleby att han helst skulle slippa. Till sist svälter han ihjäl, eftersom han helst skulle slippa att äta.

Jag älskade själv historien när jag var i tjugoårsåldern och också helst ville slippa ifrån omvärlden och alla dess jobbiga anspråk. För berättaren i Vila-Matas ”roman” (som vi för enkelhetens skull kan kalla den, fast den på ett kongenialt sätt helst vill slippa det konventionella kravet på handling) är Bartleby hur som helst en förebild för en viss sorts författare: ”Nejförfattaren”, som av någon anledning helst slipper att skriva.

Exempel på denna obstinata författartyp, med citat och små essäistiska reflektioner, är vad ”romanen” sedan består av, från schweizaren Robert Walser som hävdar ”att skriva att man inte kan skriva är också att skriva” tills en stor mängd av likasinnade muntergökar. När det gäller att namedroppa livströtta författare uppvisar Vila-Matas berättare ingen livströtthet: tvärtom liknar ”Bartleby & Co” ofta ett världsrekordförsök till Guinness rekordbok i hur många intellektuella referenser man kan få in i en telefonkiosk.

Och om man nu tycker om litteratur som handlar om litteratur, då är allt väl. Om man å andra sidan är som jag och tycker om litteratur som handlar om andra saker än litteratur, till exempel vita valar, dammråttor, Dreyfusaffären eller om amerikanska kontorister från 1853 som föredrar att slippa göra någonting, då finns risken att man uppfattar alltsammans som kokett och självupptaget.

Man riskerar då också att störa sig på de passiv-aggressiva tendenserna att förvandla denna inkrökthet till litteraturpolitiska dogmer: ”Nejlitteraturen” dekreterar Vila-Matas huvudperson storslaget ”rymmer den enda [sic] farbara vägen mot ett sant litterärt skapande”. Längre fram talar han om ”den negativa impuls som utgör den enda [sic] spännande tendensen inom samtidslitteraturen”. Den ”nejsägande” litteraturen verkar märkligt benägen att säga ja till sina egna grandiosa anspråk.

Det finns, som så ofta, en hel del tyranni och elitism i denna föregivna världsfrånvändhet. Jag märker att jag inte är tjugo år gammal, utan tonårsförälder i stället. Till sist, vill jag säga till Bartleby & Co och till mitt eget forna jag, handlar det bara om att kavla upp ärmarna och få jobbet gjort.