När jag ska skriva den här texten kommer jag plötsligt att tänka på Ladislaus Horatius. Ni vet, den ungerskfödda musikern och debattören som blev rikskändis när han den 8 februari 1993 (tack, Wikipedia!) drog i nödbromsen på X2000 i en aktion som han själv kallade ”Operation sköldpadda”. Utvecklingen gick för snabbt, tyckte han. Samma år kom hans bok, ”Offensiv nostalgi”, som snabbt blev kultförklarad i intellektuella kretsar. I Horatius revolutionära anda gick folk runt med märken, utbasunerande slogans i stil med ”Surfing är en vattensport!”, på yllekoftorna.

Det är lätt att glömma nu, men genom populärkulturen, från 80-talet fram till sekelskiftet, gick en bred ström av teknikfientlighet, internetkritik och mardrömsscenarier på temat ”datorerna tar över”. Vi behöver inte ens nämna tunga dystopier som Terminator- eller Matrix-filmerna, snarare kommer jag att tänka på lättsmält trams som thrillern ”Nätet”. I filmen, som är från 1995 (tack IMDB.com!), spelar Sandra Bullock huvudrollen som den asociala datanörden Angela, vars hela liv tas över av lömska data­hackers. Då, på den gamla goda tiden, var lösningen enkel: Angela lurade skurken att trycka på Escape-knappen, och så var problemen ur världen.

Angelas mystiska arbetsgivare i filmen heter ”Cathedral software”. Ängeln, katedralen – en mytologiserande syn på internetåldern och dess förmenta dyrkan av den artificiella intelligensen blev tidigt en kliché (det var ingen slump att ett av 90-talets legendariska internethajper hette Icon). Eric Schüldt och Jonas Andersson färdas alltså längs upptrampade stigar när de i sin essä ”Framtiden” placerar den digitala eran i en filosofisk, idéhistorisk och kulturanalytisk kontext.

Schüldt är tongivande radiojournalist och programledare, känd för sin förmåga att i total avsaknad av ironi kombinera klassiska bildningsideal med populärkulturell underskruv. Enligt förordet började han skriva ”Framtiden” som en lättsam, smått optimistisk bok om datoriseringens förändring av medielandskapet och det politiska samtalet. Men boken skrotades, Schüldt träffade Jonas Andersson, universitetslektor i medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning på internetfrågor, och resultatet blev en gemensam, djuplodande text med skönlitterära inslag, som nu ges ut på det nystartade förlaget Ivrig.

Det bästa – och sämsta – med den här boken är att den är så fruktansvärt pretentiös. Två män vill på 120 sidor ta ett helhetsgrepp kring mänsklighetens utveckling, från från farao till Facebook, från grottan till Google. Boken domineras av två metaforer: Dels Cheopspyramiden, det äldsta av världens sju underverk, dels biblioteket i Alexandria, den antika världens största. Biblioteket förstördes; av dess gigantiska samlingar av information och berättelser återstår bara rykten och sägner. Pyramiden är byggd av stenblock och står kvar än i dag.

Boken är skriven utifrån ett ”framtidsperspektiv”, som efter en naturkatastrof blickar tillbaka på vår tids besatthet av ettor och nollor med samma medlidsamma ögon som vi idag ser på forntidens vidskepelser. Mellan de två polerna – pyramiden och biblioteket, det beständiga och det efemära – struktureras en vindlande, ofta infallsrik diskussion om internet och människans eviga strävan att bygga monument för att besegra döden, tiden och den egna ofullkomligheten. Typ. Snarare än en sammanhållen tes eller ett debattinlägg erbjuder texten, på ett uppfriskande vis, en intellektuell upptäcktsresa genom tid och rum.

Boken är full av små iakttagelser och aha-upplevelser. Har du tänkt på att en så uråldrig uppfinning som fläkten är den mest kritiska komponenten i en dator? På att ”den nya ekonomin” är baserad på låglöneslavar som sitter och löder moderkort i något avlägset hörn av världen? På att många länders plats i den digitala gemenskapen i själva verket är beroende av några få, armstunna kablar på världshavens botten, nervtrådar som när som helst kan slitas upp av en mindre jordbävning och i veckor omöjliggöra kommunikation och ekonomiska transaktioner (vilket sker med jämna mellanrum)?

Men så har vi detta med fiktionen. Berättelsen om mannen som sitter uppkopplad på ett kafé i Sofo – var annars! – och dras in i den digitala ”Pyramiden” för att sedan, efter att en jättekomet har avmagnetiserat alla datorer, återgå till en lycklig stenålderstillvaro ... alltså, kom igen. Det hela blir flummigt och trots det korta formatet faktiskt rätt tjatigt. Boken blandar högt och lågt, Umberto Eco med Rick Falkvinge, Google med katolska kyrkan. Formuleringar som i början känns vackra och pregnanta blir efterhand repetitiva. ”Kan ni ens tänka er ett slut på er kärleksaffär med kretskorten av kisel?” utropar författarna bombastiskt och jag är nära att svara, ”ja, vad som helst, bara ni slutar predika”.

För sanningen är ju den att ”Framtiden”, på ett plan en pamflett mot den uppslukande hegemoni med vilken de sociala medierna dominerar vår vardag, samtidigt är en bok i tiden, en ortodox tolkning av vår tids evangelium om att slappna av, logga ut, koppla ner. Att gå ur Facebook är bland det coolaste man kan göra, att vägra twittra ett tecken på integritet. Och att deklarera att ”nu går jag på semester och nås därför juni-till-augusti varken på telefon eller mejl” är en statusuppdatering ståtligare än alla pyramider i världen.

Appropå semester, förresten. X2000 – för snabbt? Det känns länge sen.