Nollor och terrorister. Erland Josephson porträtterar 20 reskamrater.
Erland Josephsons porträttgalleri i den här boken omfattar tjugo individer. De allra flesta är uppbyggda kring ett mänskligt karaktärsdrag – eller kring avsaknaden av ett av de drag vi alla mer eller mindre bär omkring på.
Någon definierar sig som en ”nolla” och trivs utmärkt med det. En kallar sig ”empatiterrorist” och specialiserar sig på att genom medömkan parasitera på andras olyckor. Vi möter också Dora, som säger sig vara ”en sån som aldrig får nånting ur händerna”, Yngve för vilken ”allting är avgörande” och Hedda som inte kan försvara sig.
Specialister. Människor som har renodlat vissa egenskaper på samma sätt som främlingar reducerar varandra till en enda framträdande egenskap.
Jag minns inte om det var teaterteoretikern Stanislavskij eller bara någon vanlig skådespelare som tipsade om att lyten alltid är bra att ta till om man har svårt med en roll. Om man tillför en lätt hälta, närsynthet, virrighet eller blyghet kan man lättare hitta vägen in i en rollfigur. När man väl hamnat rätt kan man så ta bort stöttorna igen.
Med tanke på författaren Erland Josephsons andra yrke – skådespelarens – har jag hur som helst lätt att associera till den sortens karaktärsstöttor när hans egendomliga reskamrater presenterar sig.
Det finns inte en enda människa bland de tjugo i boken som kan kallas för hel eller ens sammansatt. De är alla specialiserade på ett eller annat sätt, och även om Josephson har lagt in en del hänvisningar mellan de olika berättelserna så är det just bristen på helhet och den tvärtom flödande tillgången på otillräcklighet som är det genomgående temat.
Ta Jacqueline till exempel, vars drivkraft är att hon vill vara som hjältinnan i en roman. Men: ”Hon hade uppenbara svårigheter med sin identitet. På så sätt var hon ett av de allra vanligaste litterära motiven och inte mycket att komma med.”
En syrlig aforism, det där.
Och det finns fler aforismklingande iakttagelser. Empatiterroristen konstaterar: ”Här i landet umgås vi inte längre, vi invaderar varandra.”
Till aforismens kännetecken hör att den är kyligt distanserad, aldrig känslosam och innerlig. Så är det med Josephsons reskamrater också. Han är mer intresserad av dem som fenomen och uttryck för vår tid än som summan av kött, blod och grå celler. Man kan rent av få för sig att Josephson inte alls är särskilt förtjust i den sortens människa som samtiden envisas med att stöpa. Det är i så fall en vantrivsel i kulturen som jag i många fall delar med honom.