Jag tror det var Nobelpristagaren Ocatvio Paz som i boken ”Den dubbla lågan” skrev att sexualiteten var ett hot mot samhället och därför måste regleras. Han menade det inte på något moralpaniskt sätt, utan mer kulturhistoriskt och etnologiskt. Sexualiteten, skriver han, är omstörtande och farlig för den känner varken klass eller hierarki. Alltför starka känslor är ett hot mot familjen och fortplantningen och därför har man uppfunnit regler för att skydda samhällsordningen: tabun mot incest och avvikelser, lagar mot offentligt sex och nakenhet, straff för att stävja våldtäkt och sexuella övergrepp, äktenskap.

Men vad händer om man överträder tabuna och lagarna, och mot bättre vetande följer sin passion? Shakespeare, Strindberg och en rad andra författare har ställt frågan – och förvånande nog kommit fram till samma nedslående svar: Den som följer sin passion riskerar att gå under eller dö, och i värsta fall drar han med sig familjen i fallet också.

Temat löper som en röd tråd genom hela nittonhundratalet, och en av de kusligaste och mest briljanta böckerna i ämnet är argentinaren Ernesto Sabatos kortroman ”Tunneln”.

Handlingen är enkel. En konstnär ställer ut sina tavlor och får syn på en oansenlig kvinna som fastnat för en förbisedd detalj i en av tavlorna. Han blir omedelbart blixtförälskad: hon förstår hans konst, hon ser honom. Han lyckas inleda en relation och upplever trots sexuella problem en uppslukande själsfrändskap. Men vem är hon egentligen? Mörkertankarna gnager som råttor i skallen.

Målaren utvecklar snabbt en rad paranoida vanföreställningar: avundsjuka, svartsjuka och ett mördande mindervärdeskomplex. Vanföreställningarna blir till tvångsföreställningar. Han ringer, stalkar och trakasserar henne dag och natt. Kvinnan, som inte får många repliker i dramat, blir en passiv projektionsyta för hans absurda och alltmer aggressiva fantasier. Det börjar kännas obehagligt. Till slut blir det vidrigt.

Det allra värsta är kanske att boken är skriven i jovial första person som får en att gilla den småpratande, halvknäppa huvudpersonen. Tills det framgår att mannen är en manipulativ psykopat som ser knivmordet som enda (ut)lösning. Resultatet är en sugande, otäck studie av mänsklig psykopatologi.

Huvudpersonen Juan Pablo Castel är en sentida kusin till Dostojevskijs Källarmänniska – en man som hatar sig själv och tar ut det på sina kärleksobjekt. Kortfattat kan man säga att Sabatos skildrar en passion som ingått symbios med männi­skans mörkersidor och i Paz mening blivit samhällsfarlig. Marguerite Duras, Vladimir Nabokov och Christine Falkenland skulle förstå. De är alla inne på samma tema.

”Tunneln” gavs ut på svenska 1951 och har därefter knappt gått att få tag på. Därför är Peter Landelius nyöversättning verkligen efterlängtad. Landelius hör till den yppersta översättareliten i Sverige med tre Nobelpristagare och en mängd klassiker i bagaget – vilket märks. Han skriver självsäkert och tillbakalutad utan några krusiduller, vilket också klär Sabatos utmärkt.

Boken är publicerad som nummer tjugo i Lind & Cos vackert formgivna serie ”Nittonhundra”, som nu börjar få en verkligt intressant karaktär. Här finns författare som Robert Musil, Juan Rulfo, Yukio Mishima, Djuna Barnes, Kobo Abe, Italo Calvino och Duras.

Urvalet är gjort med fingertoppskänsla för den mörka och hotande passion som Paz analyserar, och med viss slagsida mot den fantastiska litteraturen. Det är intressant och det är alltid högkvalitativt. ”Nittonhundra” är utan tvivel en av de bästa klassikerserier som publicerats på länge.