– Ni menar att er kropp är full av gamla kulor och metallrester från andra världskriget?
– Nej, nej. Från första kriget, svarade Jünger.
Han var en cyborg lång innan ordet var uppfunnet, kött och metall, människa och maskin.
Jünger förde anteckningar dag för dag under nästan hela första världskriget, men förbjöd all publicering. Efter hans död vid 103 års ålder 1998 förvarades dagböckerna i det tyska litteraturarkivet i Marbach.
Oåtkomliga för alla.
Det dröjde till hösten 2010 innan innehållet i de femton handskrivna häftena äntligen nådde offentligheten. En liten sensation (häftena finns att beskåda på en utställning i Marbach som pågår fram till mars 2011).
Det var dessa anteckningar som låg till grund för Jüngers debutroman ”I stålstormen” som kom 1920. En plågsamt lysande krigsskildring. Men den är bearbetad i efterhand, när minnena lagt sig och besvikelsen över att det gick som det gick tagit över.
Dagboksanteckningarna däremot låtet oss komma nära personen Jünger på ett helt annat sätt. Hans egna krigsupplevelser från Flanderns och norra Frankrikes skyttegravar, nedskrivna för hand samma dag de inträffade.
Ernst Jüngers ”Kriegstagebuch 1914–1918” är en unik möjlighet att tränga in i en ung tysk apotekarsons oredigerade medvetande, dag för dag, natt för natt under fyra års mördande vansinne. Boken ger en delvis annorlunda bild av Ernst Jünger, även för mig som träffat honom vid flera tillfällen.
Jag har alltid fascinerats av Ernst Jünger. Det drömmande och det ingenjörsmässiga, en soldat som skrev, samlade på allting från skalbaggar till människors sista ord inför döden. En man som deltagit som tysk officer i båda världskrigen, publicerat 35 böcker, umgåtts med Brecht, Picasso och Goebbels och tagit LSD tillsammans med sin vän kemisten Albert Hoffmann redan 1949.
Jünger sårades vid 14 tillfällen under det första världskriget och dekorerades med den högsta tyska krigsutmärkelsen Pour le mérite. 1933 tackade han nej till ett nazistiskt riksdagsmandat med motiveringen: ”Jag skriver hellre en enda bra dikt än jag representerar 60 000 dumbommar.
Jünger var en av de få som både skrev och överlevde hela det första världskriget.
Över nio miljoner soldater stupade under striderna. När Jünger kom till fronten i december 1914 var hoppet om en snabb seger för Tyskland redan över. Den stora planen hade misslyckats, blixtoperationen i väster, kniptången runt Paris och sedan en snabb stöt mot ryssen i öster, allt uträknat ned till minsta skendunk och marschsteg av generalstabsofficeren Alfred von Schliessen. Världen som ett urverk där man vrider på visaren, läser av framtiden. Allt detta dog i leran.
Jünger kämpade i skyttegravarnas katastrof, en havererad dröm om det perfekta kriget där allt skulle gå efter planen.
(I dag drömmer vi dessvärre om den stora planen igen, en handsbredd från nästa katastrof. Finansmarknadens perfekta ekvation, som ska eliminera all form av risk från ekonomiska skulder är det tänkt och med matematisk precision öppna vägen mot rikedomar som inte har någon teckning i den reellt existerande världen.)
Jünger är soldat i främmande land. En erövrare precis som amerikaner och européer i Afghanistan. I början av 1900-talet var relationen mellan Tyskland och Frankrike fientlig, bilden av den andre uppiskad till ömsesidigt hat av medier och krigsindustri, som mellan Sovjet och USA under kalla kriget eller Indien och Pakistan i dag.
Men Jünger skildrar kriget från frontens horisont; politiken, det strategiska spelet, nationalismen, rasism eller tortyr förekommer inte alls.
Den 12 december 1915 skriver han:
”Mina mannar har klättrat upp på bröstvärnen. Pratar med engelsmännen över taggtråden. Alla stod där uppe, inte ett skott hördes. En ny sällsam känsla. Fred?
… Jag ropade efter en engelsk officer. Vi samtalade på engelska, sen på franska.
Jag sa att en av vårt folk blivit dödad av hans folk. Han svarade att de inte var från hans kompani. Plötsligt upptäckte vi ett franskt skelett med blå uniformstrasor. Dödskallen lyste sällsamt vit mellan oss.
Ni har bra cigarretter sa engelsmannen.
Turkisk tobak sa jag.
Han lovade att besöka lindarna i Berlin efter kriget och jag att komma till London.
Sen tog vi farväl. Det var krig igen.”
Jünger skriver med skalbaggssamlarens blick, iskallt registrerande. Skissar på ett förvaringsskåp till sina insektsfynd i skyttegraven:
”Vi sjönk ner i medeltiden, döden var en ständig möjlighet, bokstavligen omgivna av lik, lager på lager. … Den ständiga kittlande känslan; i morgon kan man slitas sönder i en jättestrid.
Upphetsade rasande, blodtörstiga och fulla gick vi till anfall.”
Så höll det på, gång efter gång i frontpass om två till tre veckor, avlösningen kom med någon veckas vila. Jünger gick på kasino, drack, tog kokain och träffade en flicka. Korta ögonblick av något slags kärlek, nedskriven på franska.
Men tvivlet är aldrig långt borta:
”Vart har den behagliga kulturen tagit vägen? …
När jag blickar ut över de gröna fälten, ser det sönderskjutna la Baraque, en fransk by, då frågar jag mig själv trots att jag en gång var så glad i kriget: När tar det här skitkriget slut?”
Kraften håller på att rinna ur den tyska armén. Under sommaren 1918 slår spanska sjukan till bland de utmattade och undernärda trupperna. Jünger solade regelbundet för att ”undvika influensan som gett oss medeltiden tillbaka”:
”Engelsmännen fäller flygblad. ’Får ni ingen avlösning. Det ska vi ordna åt er.’”
Ibland är Jünger nästan revolutionär:
”De höga herrarna bakom fronten, offrar soldater, för att ta värdelösa positioner som ser bra ut på papperet. De får lovorden, vi skiten. Vi har förlorat allt. Också äran. Det enda vi har kvar är minnet. Jag ville skildra kriget. Dessvärre måste jag utgå från mig själv.”
När jag träffade Jünger 1988 (tillsammans med Kristian Petri) och sedan när jag gjorde en dokumentärfilm om Jünger 1996–98 var det om första världskriget och LSD han helst talade, med en pojkaktig förtjusning. Kriget och ruset.
Jünger hälsade med ett mjukt torrt handslag. En tennsoldat, käpprak i ryggen, kritvitt hår och polotröja som hämtad ur ”Star Trek”.
Hans medeltida hus i Wilflingen i Schwarzwald var fullt av samlingar, fossil, böcker, spatserkäppar och givetvis skåp med skalbaggar. Över hans arbetsbord hängde ett porträtt av flygarässet von Richthofen (Röde baronen). Jünger drömde om att flyga men tvingades stanna i skyttegravarna.
Den preussiske stridisen Ernst Jüngers originalanteckningar från första världskriget är ett vittnesmål om ett krig som gått i stå, som drivs vidare av måsten, fraser ingen innerst inne längre tror på.
En av de starkaste antikrigsböcker jag någonsin läst.