Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Ester Blenda Nordström: Byn i vulkanens skugga

Doftande rapport från Sibirien. Ester Blenda Nordström var en av den svenska journalistikens stora pionjärer. Jesper Högström läser en daterad men stundtals mästerlig artikelsamling.

Ester Blenda Nordström

”Byn i vulkanens skugga”

Bakhåll

Den ”nya journalistiken” var ett slagord som myntades av Tom Wolfe på 60-talet. Det var ett smart grepp, eftersom idén – att använda sig av litteraturens metoder för att frambesvärja verkligheten på ett så levande sätt som möjligt – inte alls var ny. I Sverige har den rötter tillbaka till långt innan den tid när journalister blev maktfaktorer, långt före Jolo och Bang, till den tid när hantverkets företrädare skrev under signatur och var kända som reportrar snarare än journalister.

Ester Blenda Nordström var en av stjärnorna i branschen. Till eftervärlden har hon gått som den första svenska wallraffjournalisten, för sitt sensationella undercoverreportage som piga på en gård i Sörmland 1914” (”En piga bland pigor”, återutgiven av Bakhåll).

Hon är också en företrädare för en generation kvinnliga skribenter som kom i kölvattnet på banbrytarna Ellen Key och Selma Lagerlöf: Marika Stiernstedt, Else Kléen, Ester Blenda Nordströms vän och beskyddare Elin Wägner, som ofta arbetade i den som lägre ansedda reportagegenren och som ofta hade blicken i markhöjd. Hennes liv är fascinerande i sig, skildrat i en nyutkommen dokumentärfilm av Anna Hylander.

Men det vore orättvist mot Ester Blenda Nordström att betrakta henne enbart som intressant livsöde eller muckrakerjournalist. Tack vare Bakhåll, som i sin utgivning av hennes samlade reportage nu har kommit till artiklarna från Kamtjatka i Sibirien från 1925–1927, kan vi se att hon fortfarande har en hel del att lära ut om hantverket. Ett tidningsreportage från samma plats i dag skulle, misstänker jag, vara möblerat med den sortens Potemkinkulisser vi har lärt oss att acceptera som verklighet: statistiska uppgifter, intervjuer med någon lokal journalist eller forskare, pratminus om Putin. Blenda Nordström, däremot, förmedlar hur det luktar och låter i den lilla byn vid vulkanens fot.

Hon återger hur handelsman Trifan Ivanovitj lägger fram tyger på disken i sin bod – ”nöp ihop det med ena handen, ordnade det i förföriska veck, höll upp det och betraktade det med hänförd blick och huvudet på sned, skakade det lite ibland så att fallet skulle bli ännu mer oemotståndligt” – berättar hur det går till att bromsa en släde när en av hundarna i spannet måste förrätta sina behov, ger en ögonblicksbild från en begravning med öppen kista där en kackerlacka plötsligt kryper över den dödes ansikte.

Det är bara några år efter ryska revolutionen och det blodiga inbördeskriget, men politiken förekommer i bakgrunden, så som den gör i människors vardagsliv: som en banderoll med revolutionära deviser på väggen i Folkets hus, i de hatiska utbrotten mot kyrkan och det gamla samhället från den ortodoxt kommunistiska lärarinnan i byskolan, som ändå kan sjunga så vackert när det är danstillställning i någon svartrökt liten stuga.

När Ester Blenda Nordström släpper kåsörtonen och bestämmer sig för att fånga det hon sett finns här mästerstycken av karakteriseringskonst.

Det hindrar inte att delar av hennes prosa känns föråldrad i dag. Den ton som kändes ledig en gång i tiden ger ett ibland pratsamt och affekterat intryck nittio år senare, på samma sätt som många av de tidningsklipp Bang lämnade efter sig.

Men när Ester Blenda Nordström väl släpper kåsörtonen och bestämmer sig för att fånga det hon sett finns här mästerstycken av karakteriseringskonst, som när hon skildrar det särskilda ryska sättet att berätta: ”Ryssar älskar att berätta om sig själva, och de ha en förmåga att berätta också som är mycket ovanlig, vilken samhällsställning de än innehar. De rycker en med på något obeskrivligt sätt så att man lyssnar i andlös spänning… De har barnets säkra och blixtsnabba intuition, dess osvikliga förmåga att skilja på falsk och äkta dess hemlighetsfulla lilla invärtes småleende, fullt av förståelse och överlägset medlidande. Och framför allt dess osläckliga behov efter ömhet och intresse.”

Astrid Lindgren lär ha blivit inspirerad till Pippi Långstrump av Ester Blenda Nordströms romanhjältinna Anne-Marie. Men när man läser skildringen i denna bok av hur byns laxfiskare återvänder hem efter sommarsäsongen i Ust-Kamtjask undrar man om inte Astrid dessutom har lärt sig en hel del om berättartonfall från den äldre kollegan: ”Jag ska säga att det är minsann dagar i byn när motorbåtarna börjar komma tuffande och manfolken kommer hem! Floden är bred och man kan se gott och väl en fjärdingsväg nedåt den. Så fort det syns en svart liten prick långt, långt borta så blir det ett rännande på alla byns kärringar nedåt landningsplatsen till. Ungarna efter i långa rader. Och om det så regnar så att det står som spön i backen eller om solen skiner så står de där troget med händerna under förklät och väntar och väntar och pratar och pratar och gissar och gissar vilka det är som kommer.”

Det finns ett galghumoristiskt talesätt i branschen: gårdagens tidningar duger bara att slå in fisk i. Ester Blenda Nordström visar att de kan ha mer substans än så.