”Du var en människa, och jag skulle aldrig bli så äkta som du, Ellen.”
När jag börjar läsa debuterande Ester Roxbergs roman ”Antiloper”, slås jag omedelbart av hur formen signalerar melankoli: du-tilltalet, de insprängda minnesbilderna i kursiv, de interfolierade breven. Jag läser automatiskt in: sorg, ett efteråt, att det är för sent. När brännpunkten exponeras så snabbt, tänker jag, blir språket kanske ännu viktigare.
Det är tidigt 00-tal i en svensk småstad. Indietjejen Astrid och sportiga, duktiga Ellen utgör en otippad bästisduo. De gör allt det viktiga tillsammans: bakar chokladbollar, går på studentskivor, fotograferar russinskrynkliga tanter. Båda längtar bort, men åt olika håll.
Astrid ser hur något sker med Ellen, hur meningslösheten bryter sig in i kroppen och får den att bete sig annorlunda. Depressionen är snarast en existentiell kris; det är själva livet som är Ellens trauma. Astrid oroar och irriterar sig, stöttar och sviker Ellen. Romanens stora behållning är att den trovärdigt lyfter fram svårigheten med att vara den som står bredvid. Hur det kan hända att man lämnar någon, för att inte bli lämnad.
Roxberg, som 2004 vann Lilla Augustpriset för diktsviten ”Se upp lilla människa för snart smäller det”, lyckas bäst i de mer lyriska styckena. Genomgripande kunde prosan gärna varit tätare, i högre mån arbetad med gestaltning. Här finns en tendens att räkna upp och redovisa. Jag vill skärpa texten, döda darlings. Ellens efterlämnade brev klingar mer av beprövat berättargrepp, än av röst.
Men när sorgen till slut ärrar språket, river i meningarna och skapar motstånd i läsningen, finns inget välkänt och förutsägbart som läsaren lojt kan luta sig mot. Då, när ”Antiloper” inte bara till sitt innehåll, utan också till språk och form utforskar sorgen så att den spills ut över sidorna, griper den tag i mig. Därför blir jag tacksam när Roxberg inte lämnar mig där, utan visar: Det finns en väg att gå, också när det är för sent.