Tel Aviv på maxvolym. I Etgar Kerets novellsamling ryms ingen skenhelighet. Han brakar igenom sina historier utan ljuddämpare. Minst sagt effektfullt, skriver Maria Schottenius.
Grotesk som John Ayvide Lindqvist, uppskruvad som Michel Houellebecq, frifräsig som Amanda Svensson - om man vill hitta ett startfält till Etgar Keret, som med novellsamlingen "Åtta procent av ingenting" nu introduceras på svenska. Han är 41 år, bor i Tel Aviv, är redan känd och framgångsrik filmregissör och författare till fyra storsäljande novellsamlingar.
Hans noveller är kortkorta, man hinner inte mer än vända blad förrän de är över. De har dessutom på denna tid vrålgasat upp i tempo och tvärnitat.
Keret skriver utan transportsträckor. Och även om man blir snurrig i huvudet av den ena historien stolligare än den andra vill jag verkligen rekommendera denna mycket lättlästa och smarta bok. Kraftigt underhållande.
I en intervju (DN 13/9) säger han att livet i Israel är mer "in your face" än på andra håll, Här "går avloppssystemen för all skit inte under jord utan längs huvudgatan". Översatt till litteratur, i varje fall med Etgar Kerets författartemperament blir inställningen minst sagt effektfull. Ingen skenhelighet. Ingen tid att förlora. Ingen ljuddämpare på. Han är sannolikt påfrestande för en del israeler när han driver med de heliga symbolerna och de nationella högtiderna. Men förmodligen mest charmig ändå. Keret tar intryck från Franz Kafka, Isaac Bashevis Singer och Paul Auster, som liksom han hämtat inspiration från "bindestrecksindentiteten", inte tillhörig någonstans.
Titelnovellen "Åtta procent av ingenting" som tar en ny sväng på slitet tema, har att göra med ett mäklararvode som affärsmannen Butchie erbjuder för en snabb affär vid en lägenhetsvisning med en femton år yngre platinablond kvinna vid sin sida. Mäklar-Max slår av olika skäl senare hemnumret till Butchie, och det hela trasslar till sig. På morgonen står Butchies fru -som inte är den platinablonda - på hans kontor och på hebreiska ber hon att få se på tvåor och treor.
För det mesta styrs novellerna av en jagberättare. Han eller hon, måttfull eller missbrukare, vinnare eller loser; hela tiden ett starkt och intensivt jag, som man tror på hur osannolika eskapader det än är fråga om. Jag kan inte säga att jag sväljer historien om hur den undersöta tjejen på natten förvandlas till en fet, gastande, öldrickande fotbollsbabian för att sedan vakna lika gullig morgonen efter. Men de flesta andra. Jag tycker bäst om de texter som skriker livsvilja trots allt, som i "Nimrodsyndromet". Trots torftiga framtidsutsikter finns det tröst i en sorts vänskap.
Det finns också en rolig högre ståndshistoria med en älskarinna som filosoferar över idén med att vara älskarinna till en man som tappat intresset för sex. Och mannen som inser att hans hund är den ende som verkligen älskar honom.
Folk är inlåsta i destruktiva lojaliteter, som de tar sig ur, och även om Edgar Keret skriver rätt löst och ogarderat han är inte politiskt naiv. Han blandar tårarna över Mellanöstern med absurd komik.