Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Ett löfte från Förintelsens barnbarn

Margit von Batthyany i sällskap av högt uppsatta nazister. Natten till den 25 mars 1945 var hon värdinna för en bankett där medlemmar ur Gestapo och SS festade samtidigt som 180 ungerska judar sköts till döds inte långt därifrån. Källa: David L R Litchfields arkiv
Margit von Batthyany i sällskap av högt uppsatta nazister. Natten till den 25 mars 1945 var hon värdinna för en bankett där medlemmar ur Gestapo och SS festade samtidigt som 180 ungerska judar sköts till döds inte långt därifrån. Källa: David L R Litchfields arkiv

Förintelsen kommer att fortsätta angå oss också efter att de sista överlevande är borta. DN:s kulturchef Björn Wiman läser Sacha Batthyanys nya viktiga bok ”Och vad har det med mig att göra?”

Sacha Batthyany
”Och vad har det med mig att göra? Ett brott i mars 1945. Historien om min släkt”
Övers. Jesper Festin. Weyler

Den 27 januari 1945 befriade sovjetiska trupper det nazistiska koncentrations- och förintelselägret Auschwitz. Men vad betyder i detta sammanhang ”befriade”? Och vad är egentligen ”Auschwitz”? Grinden med den makabra inskriptionen ”Arbeit macht frei”, den dystra portalen där tågen passerade in i dödsriket Birkenau och de söndersprängda gaskamrarna känner vi alla till – de är i dag ett slags sammanfattande symbol för det som går under namnet Förintelsen.

Men att Auschwitz på detta sätt har blivit ett slags standardförkortning för det institutionaliserade folkmordet innebär också en reduktion. Det var inte här, i de vetenskapligt utprovade gaskamrarna, som den största delen av Förintelsen ägde rum. Den skedde före och utanför Auschwitz, i leriga gropar på anonyma fält och skogsdungar, där miljontals människor ställdes upp och sköts på nära håll. Det var kulor, inte gas, som mördade de flesta av Europas judar – och praktiskt taget ingen av dem som stod vid kanten till en sådan dödsgrop överlevde för att berätta. Den som vill få en helhetsbild av Förintelsens fasor måste, förutom att se Auschwitz, också söka spåren av blod i Europas jord.

En sådan plats, där rösterna från det förflutna ropar ur marken, är den lilla staden Rechnitz i Österrike, nära den ungerska gränsen. Här sköts natten till den 25 mars 1945 – bara någon månad före nazisternas slutliga nederlag – 180 ungerska judar till döds och kastades nakna i en grop i marken. En av de inblandade i massakern var Margit von Batthyany, en artistokrat ur den kända industrifamiljen Thyssen, som samma natt som massakern ägde rum höll en fest på sitt slott för medlemmar ur Gestapo och SS. Man dansade och drack och vid midnatt ska flera gäster ha iscensatt mordet på judarna som en ”extra underhållning” på festen, i alla fall enligt den version som den brittiske journalisten David Litchfield har gett av händelseförloppet. Margit von Batthyany har alltså gått till historien som ”nazistgrevinnan”, ”helvetesvärdinnan” eller ”Mordängeln” – som hon kallas i den pjäs av Elfriede Jelinek som bygger på händelserna i Rechnitz.

Massakern i Rechnitz blir också utgångspunkten för den schweizisk-ungerske journalisten Sacha Batthyanys bok ”Och vad har det med mig att göra?”. Margit von Batthyany är hans gammelfaster, ”tant Margit”, en mörk och halvt nedtystad karaktär i släkten. När Sacha som vuxen får kännedom om händelserna i Rechnitz påbörjar han en smärtsam resa bakåt i sin familjs historia. Här försöker han inte bara ta reda på sanningen om tant Margits eventuella medverkan i massakern, han hittar också sin ungerska farmors dagböcker från kriget och får del av hennes berättelse om hur hon och hennes familj förlorar allt efter kommunisternas maktövertagande. Och han följer sin farfar, som tas som krigsfånge av Stalins trupper och hamnar i Sibirien, där han under tio års tid i sträng kyla tvingas gräva fram asbesthaltiga mineraler ur marken, ett omänskligt straffarbete som märker både honom och hans barn för livet.

På så sätt får Sacha Batthyanys konfliktfria tillvaro i det vadderade välfärdslandet Schweiz en ny, svart mittpunkt i det förflutna. Han sugs in i Europas våldsamma, såriga efterkrigshistoria där han slits i än den ena, än den andra riktningen – som efterlevande till förövare och offer på samma gång. Men både de skyldiga och de oskyldiga har tystnaden gemensam – tillsammans har de tigit sig igenom tiden efteråt.

Sacha Batthyanys farmor Maritta, till exempel, ser i sin ungdom två judiska grannar bli skjutna mitt framför sina ögon utanför familjens hem, utan att vare sig ingripa eller avge vittnesmål. I resten av sitt liv plågas hon av skuldkänslor för sin passivitet. Batthyanny följer i boken också det skjutna grannparets dotter, den judiska kvinnan Agnes, som även hon har efterlämnat skriftliga minnen av sitt liv. Agnes berättelse liknar mycket den svenska författaren och psykologen Hédi Frieds: hon förs till Auschwitz, överlever både mötet med Joseph Mengele på selektionsrampen och de vidriga villkoren i arbetslägren efteråt för att sedan flytta till Argentina. Farmor Maritta tar i tystnad sin skuld med sig i graven.

Dessa båda kvinnors berättelser är bokens smärtpunkt. På ett okonstlat sätt drar de upp dåtidens skiljelinje mellan liv och död – och mellan den majoritet som tyst såg på och den minoritet som agerade för att gömma judar och andra förföljda. Vem skulle vi själva har varit? Och vad har det med oss att göra?

Sacha Batthyany är ingen sofistikerad tänkare eller elaborerad stilist; hans reflektioner kring skuld och nedärvt ansvar tycks ibland närmast banala. Men eftersom både ondska och godhet har drag av samma banalitet blir denna naiva uppriktighet i stället en av bokens förtjänster. Formmässigt är den ett vågat kollage av dagbok, privatterapeutiskt journal, kontrafaktiska fantasier, fiktiva dialoger och dokumentära fotnoter – på ett ställe följer han i fantasin livet för några av de som agerade som fångvaktare, säkerhetspoliser, spioner och förhörsledare i de totalitära system som präglade Europa under förra århundradet. Och han föreställer sig hur världen skulle ha sett ut om de som stod passiva i stället hade ingripit: ”Hur många människor kan det finnas i världen för vilka livet skulle se annorlunda ut ifall min farmors föräldrar hade hjälpt dem?”

Efter utgivningen har Sacha Batthyany fått kritik för att han i sin bok skulle ha bagatelliserat Margit von Batthyanys roll i massakern i Rechnitz – i likhet med de flesta andra som undersökt saken blir hans slutsats att ”tant Margit” inte själv var med och avlossade några skott mot judarna den där månklara natten i mars 1945. Men bagatelliserar gör han knappast – hans inställning är tvärtom att det var lika illa att hon efter dådet fortsatte att skratta och dansa med mördarna och sedan lika obekymrat kunde njuta av resten av sitt långa liv. På så sätt gör han Förintelsens förbrytelser till en tidlös erfarenhet: ”Mina släktingar hade inte torterat, inte skjutit, inte plågat. De hade bara tittat på och låtit bli att göra något, de hade slutat tänka efter och upphört att vara människor, trots att de visste om allt.”

”Och vad har det mig att göra?” både breddar och fördjupar förståelsen av Förintelsen. I likhet med den polska författaren Anna Bikonts bok om massakern i Jedwabne gör den det genom att flytta Förintelsen utanför Auschwitz grindar, ut i vanliga människors verklighet, där den inte längre kan isoleras eller separeras från dem som gjorde den möjlig. Folkmordet på Europas judar var inte resultatet av någon metafysisk eller oförklarlig ondska, utan av något ännu mer skrämmande: att människor ungefär som vi själva på nära håll mördade andra människor, också de ungefär som vi själva.

Men Sacha Batthyanys bok är också ett löfte. Den säger att Förintelsen kommer att fortsätta angå oss också efter att de sista överlevande är borta. Batthyany skriver som företrädare för ”krigets barnbarn”: den generation av vuxna personer som på grund av händelser för sjuttio år sedan i dag känner sig vilsna och rotlösa. Deras föräldrageneration kavlade upp ärmarna för att röja undan de yttre ruinerna efter katastrofen, som barnbarn får de ta itu med de inre: ”Vad har vi blivit för människor av att våra föräldrar höll tyst hela tiden?” Ytterst är ”Och vad har det mig att göra?” ett prov på insikten att man för att kunna hantera både samtiden och framtiden fullt ut måste förstå det förflutna.

Bokens betydelse är stor, inte minst nu när auktoritär högerpopulism och aggressiva försök att ställa grupp mot grupp gör att varningsklockorna ringer med full styrka över hela världen. Förintelsen har bevisligen hänt. ”Det vi kan göra i dag är att arbeta för att det aldrig ska hända igen”, skriver Hédi Fried i sin nya bok ”Frågor jag fått om Förintelsen”.

Sacha Batthyanys bok är en del i det arbetet. Förintelsens barnbarn kommer att se till att minnet av katastrofen lever, både som historia och varning inför framtiden.