Tjejer har roligare. Åtminstone i bilderböcker, där de får skratta, skrika, bråka, retas, trilskas, våga och utvecklas. Men var är grabbarna?
I sin årliga spaning konstaterade Svenska barnboksinstitutet nyligen att det är gott om känsliga, blyga och försmådda pojkar i den nutida ungdomsromanens offerroller. Kanske gäller det även bilderböckerna.
Fjolårets ”Jag tycker inte om vatten” handlade om den fege stackaren Alf, som var så rädd för vatten att han inte ens vågade doppa tårna i en plaskdamm. Kan det ha varit en slump att denne lille Augustprisade badkruka var pojke?
Att döma av tre nya bilderböcker innehas de yvigaste rollerna för tillfället av färgstarka tjejer plockade från Lilla Mys släktträd.
Kattflickan Snurran är en alltid lika rolig anarkist, oemotståndlig i sin utlevande narcissism. I nya ”Snurran på dagis” hamnar hon i gräl med Saltis, dagiskillen som gärna pratar vitt och brett på samlingen, om brandbilar och sånt, och inte tvekar att lägga tassarna på nyaste, glänsande spaden. Det kan Snurran självklart inte acceptera. Man behöver inte vara genuspedagog för att dra på munnen när högljudda och halsstarriga Snurran – i skarp kontrast mot det traditionella och menlösa tjejgänget Sussi, Pussi och Tussi – utkämpar en dödsföraktande holmgång i sandlådan.
Stor humor uppstår framför allt genom Eva Bergströms underfundiga texter, som alltid förmedlar händelseförloppet utifrån Snurrans partiska perspektiv: ”Saltis kan ta den gamla, bruna spaden för den är lika bra. Det säger alltid fröknarna.”
Även systrarna Adbåges nya bilderböcker tecknar kantiga tjejporträtt – här mot en gemensam fond av designad medelklassinteriör. Emma Adbåges nya bok handlar om hur knatten Leni trilskas med sin föräldralediga pappa genom att regrediera till samma spädbarnsstadium som sin krypande lillebror. Den något tama berättelsen fascinerar mindre än den detaljrika inredningsskildringen. När bostadsbubblan någon gång i framtiden spruckit borde man kunna använda systrarna Adbåges böcker som talande tidsdokument från drömhemssamhällets rutgolv, stringhyllor, ellipsbord och jacuzzidass.
Att Lisen Adbåge låtit bifiguren Stor-Emma ge namn åt sin nya bok är lätt att begripa. Det märks att hon roat sig furstligt med att fånga minspel och gestik hos denna truliga retsticka. Stor-Emma är tjejen som Lill-Emma måste leka med när hon tvingas följa med sina föräldrar på fest. Stor-Emma skrävlar, härmas, ritar på väggen, låser in Lill-Emma på rummet och lurar i henne att det när som helst kan börja brinna. En oförglömligt nedrig karaktär. Lisen Adbåge osäkrar medelklassrealismen med ett groteskt stråk som ger berättelsen en oförutsägbar prägel.
Att tjejer skulle ta lika självklar plats i verkligheten som i bilderboken är föga troligt, men Lilla My lär i vilket fall le i sin himmel åt dagens alla retfulla motvallstjejer.
Snälla flickor får inte vara med i bilderböcker.