Vid 14 års ålder var skribenten Sigrid Gillner spiksäker på att hon var socialist. 1932 blev hon riksdagsledamot för socialdemokraterna. Under flera år satt hon i styrelsen för partiets kvinnoförbund. Och till slut kom hon att hylla Adolf Hitler.
Det är märkligt. Så märkligt att frilansjournalisten Eva F Dahlgren har skrivit en bok om denna kvinna, "Fallet Sigrid Gillner". Gillner var studiekamrat med Dahlgrens farfar, som hon skildrat i "Min farfar var rasbiolog". Hon var också en av flickan Evas idoler - en kvinna som levde på sin penna, som hade travar med böcker rakt på golvet i sitt lilla torp och halvdruckna koppar med te på borden.
Som vuxen kvinna hittar Dahlgren plötsligt denna barndomsidol i medlemsregistret för Riksföreningen Sverige-Tyskland. "Ett svart hål öppnar sig." Hon bestämmer sig för att försöka hitta svaret på frågan varför? Hur kunde en av de kvinnor som beredde väg för demokrati och välfärd i Sverige sedan inte bara bryta med arbetarrörelsen utan också aktivt söka sig till delar av nazismen?
"Fallet Sigrid Gillner" är sökandet efter svaret på den frågan. Och låt mig säga det med en gång: det är ett fantastiskt sökande. Framför allt är det Dahlgrens metod som fascinerar mig. Den tycks bestå av att man tager vad man haver. Och Dahlgren haver så mycket! När hon återvänder till Göteborg från Gillners torp i Viken, som stått obebott i många år, har hon 35 kartonger med brev, dagböcker, tidningsartiklar, lappar. Dessa bildar stommen i Dahlgrens berättelse. Men hon utvidgar den med akademiska skrifter, med intervjuer, egna minnen, citat ur Hitlers "Mein Kampf" och Per Albin Hanssons folkhemstal.
Allt detta material bestämmer hon sedan sig för att skriva in i en dramatiserad - men inte fiktionaliserad - historia. Läsaren ska veta att allt som står här är sant, skriver hon i epilogen. Ändå har hon med uppgifter om väder, om människors rörelser och repliker. Vi läser alltså en berättelse, närvarande som en roman, som samtidigt är sann. Det borde inte vara möjligt, men det är det ändå. Det beror dels på att Sigrid Gillner skrev och skrev, allting finns på pränt, dels på att Dahlgren inte psykologiserar. Hon lämnar det inre, men dramatiserar det yttre i en presensframställning där vi möter historien i en enskild människa och en enskild människa i historien. Jag både lärs, roas och oroas.
Metoden gör att Dahlgren inte behöver välja mellan abstraktion och konkretion. De stora frågorna finns där; vad kan vi kräva av en politiker, bör kvinnor organisera sig i speciella förbund vid sidan av männen, hur utrotar vi fattigdomen, vad är klass, varför lockades intellektuella av den nazistiska läran? De behandlas teoretiskt, inte genom analyser av Dahlgren - sådana är hon sparsam med - men exempelvis genom intervjuer med forskare.
Men de ges även konkret form. Ta till exempel klassfrågan: arbetarflickan Sigrid gifte sig med överklasspojken Sven - en man så säker på sitt värde att han inte bryr sig om några hål i ett par badbyxor. Men Sigrid, fattigflickan, skäms och lagar. "Ska jag aldrig få uppleva på en strand att få sitta där utan blygsel, utan aggande minnen från barndomens tid, då hela stranden skrattade åt min så kallade baddräkt och jag sedan aldrig gick i av den anledningen."
Dahlgrens bok spänner över det hela. Där samsas reportage ur Svensk Damtidning om riksdagskvinnornas klädmode med redogörelser för författningen i Weimarrepubliken. Där skildras en avbruten politisk karriär och ett äktenskap som aldrig fann ro.
Länge är Sigrid Gillner mitt i det politiska och intellektuella Sveriges centrum. Hon umgås med Ellen Key, Elin Wägner, Hjalmar Branting. Hon agiterar, föreläser, deltar i den internationella socialistiska rörelsen. Men hon är inte marxist; uppskattar inte det konfliktinriktade perspektivet. Hon är, framför allt, idealist. Socialism handlar för henne om att leva som man lär, att vara beredd att offra sitt personliga välstånd för de mångas.
Det är också här det skär sig med socialdemokratin. När hon kommer in i riksdagen tycker hon sig upptäcka att yrkespolitikerna skor sig på rörelsen för egen vinning, att deras radikala värderingar inte följs av en levd socialism. När Per Albin Hansson säger att man måste blunda för vissa partimedlemmars felsteg, kalla dem för "organisatorisk oreda" i stället för moraliska fel, svarar Sigrid Gillner: "Då är ju Du en syndens undersåte, så mäktig partiledare du än är!" Hon bestämmer sig för att hoppa av riksdagsarbetet.
Hon reagerar mot makarna Myrdals sociala ingenjörskonst. Skriver en svarsskrift, "Kvinnorna vantrivas", till Alva Myrdals förslag om storbarnkammare för att underlätta kvinnors yrkesliv. Gillner vill inte se mannens liv som norm för kvinnans. Hon talar om moderskapets speciella kall. Och utesluts ur det socialdemokratiska kvinnoförbundet.
Hon blir alltmer ensam. Hon misstror demokratin, där de många obildade får större makt än de få bildade; misstror massan. Hon dras mot en gammelliberal kunskapselitism. Hennes idealism, hennes längtan efter personlig moral och offerberedskap, finner ingen riktning. Tills den finner nazismen. Inte antisemitismen, inte diktaturen i Hitlers Tyskland. Men talet om moral, om gemenskap, om högre värden, om offer.
Och som läsare sitter man där och förstår henne. Håller inte med, men förstår. Eva F Dahlgren lyckas levandegöra hennes öde genom att sätta det i historiens ljus; det är historia sedd ur ett temperament.