Skribent: Eva Hernbäck, Göran Johnson
Titel: ”Libyen. Från Tripolitanien till Ghaddafis sista dagar”
Utgiven av: Norstedts
Innan diktatorn dog var de flesta av de ytterst få turister som besökte Libyen italienare. De visste vad som fanns: antika städer långt mer välbevarade än Italiens. Månad efter månad förra året blev Italien i stället bas för Natos stridsflyg. Rebellerna avancerade mot Tripoli. Gasledningen på Medelhavets botten låg tyst och tom.
I dag går Libyen till val. För första gången på fyra decennier. Här fanns ingen vallag, inga politiska partier, inga fria medier och knappt något civilsamhälle. Amnesty varnar för den fortsatta laglösheten.
De flesta av oss får främst upp fragmentariska bilder när vi tänker på Libyen. Pan Am Flight 103 som exploderar över den skotska byn Lockerbie. Hur stavar man egentligen till Khaddafi? Diktatorns son som köpte sig en examen från London School of Economics. Hur Khaddafi släpas ut från gömstället i sin hemstad Sirt. Kläderna avslitna på överkroppen. Den fruktade mannens lik som visas upp i ett frysrum.
När bomberna slutade falla i oktober förra året slutade vi i hög grad att tänka på landet. Revolutionselden som spritt sig när den tunisiska grönsakshandlaren Muhammad Bouazizi brände upp sin egen kropp flammade vidare till Syrien – långt efter att den arabiska våren hade slutat att vara vår.
Eva Hernbäck och Göran Johnson fyller i boken ”Libyen. Från Tripolitanien till Ghaddafis sista dagar” i våra luckor. Med dofter, smaker och öknens ljud. Med det Libyen de arbetade och levde i mellan åren 2004 och 2006. Lammgryta i lerkärl som värms över eld och krossas innan servering på Tripolis bästa restaurang. Järngrindar som gnisslar. Ingen kan lämna husen utan att hela kvarteret hör – i synnerhet inte flickor eller kvinnor. Kontrollmekanismen i de alltid lika dåligt oljade gångjärnen. Förvildade hundar på gatorna. Komplexiteten i att som svensk arbeta i en diktatur.
För Benito Mussolini, som såg sig själv som arvtagare till romerska riket, var Libyen gammal romersk mark som skulle återerövras. Den libyska kusten var ”den fjärde kusten” efter de adriatiska, tyrrenska och joniska kusterna som avgränsar Italien mot haven. Den italienska flottan angrep 1911. Libyen var en italiensk koloni i 30 år. Under andra världskriget blev landet skådeplats för de flesta av ökenkrigens stora pansarslag. 1959 hittade man oljan, Libyen var då en av världens fattigaste nationer. Den 1 september 1969 genomförde en liten grupp militärer ledda av den 27-årige arméofficeren Muammar Abu Minyar al-Khaddafi en statskupp och snart var det Khaddafis blandning av arabnationalism, islamism och socialism som rådde.
Hernbäck och Johnson märkte under sin tid i landet de så kallade folkkongressernas verksamhet främst genom att alla butiker stängdes när de sammanträdde. Det gick inte att handla mat på hemvägen. På den tiden hade deltagandet blivit frivilligt. Tidigare hade mötesdeltagarna fått en stämpel. Hade man ingen att visa upp förvägrades man pass. 1980 stängdes landets alla privata företag. Khaddafi förbjöd även fotboll under en period. Sportevenemang med åskådare var fel: alla borde delta.
Libyen borde med all sin olja snabbt ha kunnat bli ett av världens rikaste länder, men det mesta rann ut i sanden. Ungefär som vattnet som förslösades på ineffektiv bevattning mitt på dagen. Genast fördunstade det i stället för att göra nytta för grödorna, skriver Hernbäck och Johnson.
Deras bok är en utmärkt översikt över ett land som vi vet alldeles för lite om. De bästa delarna är dock beskrivningarna av parets eget liv i landet. Ibland önskar man att boken innehöll mer av dessa reflektioner. Det är när boken blir personlig som Libyen som land verkligen kommer till liv vilket gör att man förstår det senaste årets dramatik
Att skapa demokrati genom västerländska bomber är svårt. Hernbäck och Johnson ser dock några grundläggande förutsättningar för en fredlig utveckling i Libyen. Det libyska folket har i huvudsak befriat sig självt – låt vara med omfattande flygunderstöd från Nato – men det går inte att jämföra med Irak och Afghanistan. Där gick väst in med stora marktrupper.
Muammar Khaddafi dog den 20 oktober 2011 – åtta månader efter den första resningen. Diktatorn hade sökt skydd i ett stort dräneringsrör vid en dammig vägsträcka. Han läste Koranen och kokade te på en kolspis. Hans sista livvakt svek honom och lämnade ut gömstället till dem som jagade honom. Knytnävar, påkar och gevärskolvar. Den fruktade mannen ber för sitt liv.
Världen tittade på genom dåliga mobilfilmer på Youtube.
Det var den franska filosofen Bernard-Henri Lévy som i mars 2011 övertalade den franska presidenten Nicolas Sarkozy att erkänna ledarna för den nyvaknade libyska oppositionen. Det var sedan Sarkozy som ringde upp den brittiske premiärministern David Cameron och fick det internationella samfundet att ställa upp på en militär intervention.
I den bemärkelsen blir berättelsen om Khaddafis död även en berättelse om liberal interventionism: att släppa bomber i namnet av filosofiska principer.
En diktator har inte rätt att massakrera sitt eget folk.
Men precis som Gideon Rachman påpekade i Financial Times är interventionen i Libyen kanske den sista vi kommer att se på många år. Frankrike må ha filosofer. Men Frankrike har inte pengar. Det har inte heller det krisande Storbritannien. Och de länder som ser ut att ha de stora resurserna i framtiden: Kina, Brasilien och Indien är djupt skeptiska till interventioner. På det sättet är kriget i Libyen inte bara en berättelse om ett av våra grannländer men även om Europas förändrade roll i världen.