Vad gör man när ens bästa kompis bara försvinner? Det är temat i både Eva Lindströms och Maria Nilsson Thores nya bilderböcker. Pia Huss läser två fina skildringar av kris och utveckling i en vänskap.
I varje väsentlig barnbok – en gåta. Då avser jag inte deckare, snarare livsmysterier. Tänk på Astrid Lindgrens Pippi eller Barbro Lindgrens Loranga och Masarin. Tänk Tove Janssons Mumin eller Lewis Carrolls ”Alice i Underlandet”. Berättelser som roar, oroar och frågar: Hur ska vi hantera insikten om att barndomens sockerdricksträd en dag ligger bakom oss? Vad innebär det när en pappa själv beter sig som ett barn? Kan också en mumintrygghet riskera att bli kvävande? Och hur smärtsamt kan det kännas att störta ner genom kaninhålet på vars botten det oförutsägbara väntar?
En bra historia öppnar fönster, drar kallt men fläktar in syre.
Så ock Eva Lindströms ”Apan och jag”, bilderboken vars magert spretiga illustrationer och rimmat sparsmakade textrader om ”jag” och hennes apa, är tät av betydelser.
På ytan handlar alltihop om lekkamratsapan som plötsligt ger sig i väg och blir borta mycket längre än vad som är roligt. Rätt som det är har han dragit och ”jag” letar och saknar. Tillvaron töms på energi och tillplattad, likt pappret hon är tecknad på, spanar ”jag” förstås åt fel håll när apan hoppar in i en taxi. ”Jags” fantasier skenar i ovisshetens limbo: Måhända apan dras till det fula, skitiga och elaka, till någon med ”annorlunda svans” – en råtta rent av?
”Jag” skär lök och gråter, förbereder fest ”Det blir en apkul kväll/ Jag hackar lök och spelar pop/ Dyk upp nu är du snäll”. Men icke. ”Jag” märker inte hur apan ständigt är närvarande, hur han smyger i kanterna, sticker fram en luden arm bak hörnet och lyfter två pliriga ögon ovan fönsterbrädet. Att apan är på G förblir länge en hemlighet mellan apa och läsare.
Eva Lindströms bilder är glesa med vida vita öppningar för starka känslor att smita igenom. De tecknade föremålen bildar öar att hålla fast vid. Föremålen är transparenta men trygga i samma penndrag. Och kanske berättar apans utflykt också om något annat? Är han metaforen för ”jagets” självförtroende? Känslan som så skönt kan fylla hela oss, men aldrig låter sig framkommenderas.
Om att förlora något man tagit för givet, handlar även Maria Nilsson Thores ”Petras prick”. Precis som i ”Apan och jag”, pågår berättelsen såväl ovan som under ytan. Petra vaknar en morgon och känner sig fel och krånglig ändå ut i svanstippen. Något är galet och i badrumsspegeln inser Petra att hon förlorat en prick. 1 000 prickar i går kväll. Nu vaknar hon med endast 999. En marginell skillnad kan tyckas men kattdjuret Petra utan prick känner sig, trots sin rustika framtoning, ungefär lika slak som ”jaget” hos Lindström. Och lika undrande: Varför stannar inte pricken hos mig när de andra trivs så bra?
Så dyker pricken upp på snabbvisit men försvinner lika fort. Petra måste klara sig själv. Först då, när Petra hittat sin egen vardagsstrategi, återkommer pricken. Temat är evigt aktuellt, oförglömligt skildrat i Anna Höglunds suveräna klassiker ”Mina och Kåge”.
Katten Petras värld är kraftfullt ockragul och varm. Maria Nilsson Thores bilder och generöst utfallande bildinteriörer, signalerar trivsel och flörtar med vuxenläsaren meddels omsorgsfulla designdetaljer som att Petra dricker kaffe ur Stig Lindbergs Spisa Ribb.
Samtidigt anas närvaron av det stora och osäkra i det kyliga snölandskap dit den äventyrslystne pricken studsar undan Petras vilja att hålla fast. För ”Vill man få en envis prick att stanna,/måste den bestämma lite själv.”
En pragmatisk katts insikt.