Det här är en författare med absolut gehör när det gäller språklig tonbildning.
Eva-Marie Liffner rör sig dessutom som en kameleont i historien. Hon går vant och obesvärat runt i Carl Jonas Love Almqvists författarskap, i hans personliga liv, i hans språk, i 1800-talets Sverige och Europa och man anar enastående förarbete.
Så allt bådar mycket gott.
Därför är det synd att denna roman, med så mycket livskraft och språklig suggestionsförmåga inte lyckas helt och fullt. Hur bra texten än är reser sig inte romanen ur det fragmentariska. Till viss del är det säkert författarens avsikt. Vi har att göra med antydningar, skärvor av samtal, plötsliga bilder och minnen. Det är ett litterärt arbete som pågår i de djupare regionerna av medvetandet, och allt ska inte upp till ytan.
Läsaren får själv bära med sig stommen till romanen i form av kunskap om Almqvist och hans tid, litterär och historisk. Det är den underförstådda förutsättningen. Även om man går berättelsen till mötes och är öppen för dess raffinerade inslag är texten så uppbruten och undanglidande att jag släpper den som roman och läser den som episk dikt.
Eva-Marie Liffner hittar sin huvudperson Ros i ett törnrossnår i Fagervik i Finland, där Almqvist som ung arbetade som informator. ”På väg in i mitt trettonde levnadsår uppvisade min kropp få kvinnliga drag – ja, det var som om naturen väntat och hållit andan.”
Detta vilda barn (eller troll?) – ”en obestämd varelse, född vare sig till djur eller människa, herre eller dam” – tar författaren med sig och fostrar i Rousseaus anda. Ros (vars namn kan länkas till Rousseau och till Törnrosens bok) följer sin fostrare till Klarakvarteren i Stockholm och med tanke på Almqvists påstått brottsliga förehavanden, lär sig Ros även mindre legala sysslor som att förfalska handlingar.
Ros växlar mellan att vara pojke och flicka, vad som passar bäst, men blir tidigt förälskad i Emelie, som blir skådespelerska (med Emilia Galotti som betydelsebärande önskeroll) och senare kunglig älskarinna. På vägen blir Ros anställd vid Kungliga teatern.
Han är diktad i kanten av ett diktarliv, i skuggan av CJL Almqvists författarskap, suggestivt frammanad ur dunklet i smutsiga källare och prång, på krogar och i slamriga kök. Genom olika repliker förstår vi på ett ungefär vad som händer. Ibland befinner man sig i Ros medvetande, ibland hos olika mamseller i hans närhet. Romangestalten Skord, ett människolikt troll i Kerstin Ekmans ”Rövarna i Skuleskogen”, har en del likheter med Ros, som också han får göra spektakulära resor och hamna i de mest centrala sammanhang där Europas historia formas.
När Ros läser ”Drottningens juvelsmycke eller Azouras Lazuli Tintomara” blir han sur och känner sig bestulen på sitt liv av författaren. ”Så där hade den gått till trycket! Allt snattat och vrängt ur verkligheten, med en Ros som jag snart nog erfor måtte offras i Solna skog, medan diktaren själv levde kvar och det i största välmåga! Ja, han använde rosens blad, hennes törnekrona för att komma sig opp.”
Samma ord kan Eva-Marie Liffner rikta mot sig själv, i denna bok snattas det lekfullt av Almqvist och vrängs historiska fakta sida upp och sida ner.
Det mesta är bekant och det är roligt att här jämföra med Johan Svedjedals Almqvistbiografier och hans handfasta men målande skildring av den förmodade förgiftningsskandal, som fick Almqvist att emigrera till Amerika. Havresoppan som är grynig av arsenik, för att förgifta ockraren von Scheven, är även den inskriven hos Liffner i Ros memoarer.
Det är alltid ett vågspel att ge sig ut i ett språk, som färgas av en annan tid än den egna, men Eva-Marie Liffners dödsföraktande lek med 1800-talssvenskan strösslad med franska citat och Almqvists romantiska formuleringskonst är avväpnande charmig. Hon kommer åt tidskänslan och de romantiska övertonerna.
I ”Lacrimosa” visar Liffner slutligen att det här är en romantisk berättelse och en lek med det romantiska diktaridealet Orfeus på väg till dödsriket. Tårfyllt och ljuvt.
Även om ”Lacrimosa” kantrar som roman är det ett egenartat och rikt diktverk.