Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Eva Staaf och Emma Adbåge: ”Tilly som trodde att …”

Augustnominerade ”Tilly trodde att …” ger en varm och milt ironisk inblick i ordningen eller oordningen i andras liv. Boken är en lika viktig som ovanlig skildring där vänskap får fungera som en kil in i skrämmande miljöer.

Bilderbok

Eva Staaf (text) och Emma Adbåge (bild)
”Tilly som trodde att …”
Rabén & Sjögren

Det talas om sjuttiotalet då ”varenda barnbok” påstås ha varit pepprad med plakatpolitik och djupdyk i social misär. Förvisso en sanning med modifikation. Visst kan vi småle åt titlar som ”Sprätten satt på toaletten”. Fast en sak är glasklar, under sjuttiotalet visste barn en hel del om att livets och samhällets villkor är onödigt olika.

Sedan dess har skillnaderna knappast minskat, tvärtom. Nu kurar nöden vid varje köpcentrum. Ändå är en bok som Eva Staafs nu Augustnominerade ”Tilly som trodde att …” något av ett unikum. Att berätta för barn om ett liv där människor är ensamma, har problem med pengar, alkohol, psyke … utan att för den skull tynga skildringen med nattsvarta förtecken, är ovanligt. Gunna Grähs humoristiska och eftertänksamma Hej Hej-böcker hör fortfarande till undantagen. Självklart är därför Eva Staafs och Emma Adbåges bok ”Tilly som trodde att …” mer än välkommen. Särskilt som den också håller sig på behörigt avstånd från det sentimentalt salvelsefulla. Boken är i stället en varm, men ändå milt ironisk, svit över en rad upptäckter om andras liv.

Förskolebarnet Tilly insuper tillvaron och efter varje insikt går hon tillbaka till kompisen Tage. I deras samtal finns en försiktig undertext av förvåning. Att det kan vara så här – också?!

I Tillys värld, liksom i varje annat liv, är den egna tillvaron norm. Var och en är hemtam med just den ordning, eller oordning, som råder hos hen. Annorlunda kan vara så nära som hos vännen Tage. Tilly har svårt att känna sig bekväm i hans ”hemma” där mamma hukar bak nedrullade persienner och i en kylskåpssurrande tystnad. Hon är deprimerad men ändå just den mamma Tage har.

Hemma hos Sonja finns å andra sidan allt en kan önska sig av prylar. Ändå gapar där en saknad efter frånvarande föräldrar. Fast Sonja är ju van – eller?

Tillvaron är brokig. Hemma hos Peppe är det så skitigt att Emma Adbåge i sina illustrationer målar toalettgolvet gråsvart. Freddies hem är mest som en transithall. Hos Mimmi gäller en sorts glad stökighet med en mamma som röker under köksfläkten medan kylskåpet endast erbjuder mögelost och läppstift.

Tilly grunnar. Mest i mimik och kroppshållning. Emma Adbåge ger Tilly oändligt många uttryck enkom genom placeringen av hennes ögonprickar. Över huvud taget är ”Tilly som trodde att …” en berättelse långt ifrån sjuttiotalets ibland högröstade verklighetsspegling. Här äger de subtila undertexterna och stämningen i de utfallande och detaljrika bilderna. Enkom uppslaget där Tilly stannar upp inför en tunnklädd man invid en husvägg, tecknar sin egen berättelse. Mannen betraktar Tilly med ögon som svarta sorgekol.

Av Tillys mamma ser vi här mest bara hennes uppvända rumpa. Hon fick just där och då, något akut problem med sina skosnören. Igenkänningsfaktorn är hög. Vem förmår klara denna ständigt återkommande situation på ett värdigt sätt?

Men vi måste prata om vad som händer. Det gör Eva Staaf. Tilly har många olika vänner. Just vänskapen fungerar som en kil in också i de miljöer vilka annars skulle vara skrämmande. Så, kanske är ”Tilly som trodde att …”, allra mest en viktig bok om betydelsen av närhet mellan människor. Finns den där kan mycket överbryggas.