Eva-Stina Byggmästars poesi är så sinnlig och smittande att det är omöjligt att förstå hur någon inte kan bli berörd, skriver Åsa Beckman. ”Vagga liten vagabond” sätter punkt för en märkvärdig trilogi.
I en av de första dikterna i Eva-Stina Byggmästars nya samling fantiserar hon om hur det ser ut hemma hos en ”resenärska”. En resenärska har förmodligen flera lysande jordglobar som tänds i skymningen, ett kartbibliotek och en rad små kappsäckar i farstun. Men där finns också något mer: högar med diktsamlingar – och så en vännina vars bröst man kan vila sitt huvud mot. Resenärskans rum är en nyckelscen i samlingen.
De senaste femton åren har denna finlandssvenska poet fungerat som en värmekamin i den svenska lyriken. Jag kan tänka mig att exempelvis Aase Berg påverkats av Byggmästars sinnliga och lekfulla dikter när hon skev sin jublande mamma-och-barn-bok ”Uppland”. Med ”Vagga liten vagabond” avslutar Byggmästar något hon kallat en kärlekstrilogi. Den inleddes med ”Älvdrottningen”, från 2006, som var en berusande dikt till ett kvinnligt du. Två år senare kom ”Men hur små poeter finns det egentligen”, som var en diktsamling om poesi och kreativitet. I hennes trilogi har alltså teman om kärlek och skrivande tvinnats samman.
Nu lägger hon till resandet. Byggmästars dikter, som alltid utspelat sig i nordiska landskap med skogar och mossor, befinner sig nu bland palmer och dadlar och kameler. Här finns kaktusar, citronträd och bougainvillea och dikterna rör sig över sanddyner och snäckskalsstränder. Världen har vidgat sig och de två kvinnorna har rest ut i den.
Trilogin kan läsas som en poetisk kärleksförklaring: så här ser min kärlek ut till dig. Det är därför inledningsdikten med resenärskans magiska rum är central. I ett enda rum koncentreras trilogins teman: duet, diktböckerna och känslan av att färdas tillsammans.
De tre böckerna är väl sammanhållna. Den som följt henne känner igen den lilla typen i den här dikten.
o, att vagga liten vagabond och små
små nomader, att få klä dem i
gosedjursaktiga gröna resdräkter,
ge dem små gröna resväskor och
paraplyer och säga:
men hjärtat
ska ju vara
fullt av kappsäckar
annars är hjärtat armt!
I Byggmästars böcker finns dessa figurer som ständigt kilar omkring i markhöjd, inte helt olika exempelvis mucklorna i Sven Nordqvists barnboksvärld som ofta sysselsätter sig med små sidoprojekt precis intill huvudpersonen. I trilogins förra del var det små grönklädda poeter som åt blåbärsgröt, hade pennstumpar bakom öronen och sprang i skytteltrafik mellan bokkojor och bibliotek. De här småtypernas funktion varierar. Ibland förstärker de diktens grundkänsla – som i det ömsinta vaggandet av vagabonden. Ibland fungerar de som avledare – om något är för tungt och sorgligt springer en liten brödsörplare förbi. Men de drar alltid ner dikterna till en marknivå där Byggmästar menar att livets förutsättningar finns, bland växterna och djuren, nära marken.
Jag begriper faktiskt inte hur man ska vara funtad för att inte bli betagen av Byggmästars dikt. Jag slår alltid igen hennes böcker med känslan av att litteraturen, trots ett modernistiskt 1900-tal, bara använder en bråkdel av språket. Hennes lyriska landskap är så fritt, sinnligt och smittande. Samtidigt är detta förföriska drag ett problem, ett lyxproblem, men dock. Som läsare och kritiker är man så tacksam över vad man får att man glömmer att kräva mer.
Jag tror att hennes poesi faktiskt har ännu större potential. Ibland går den in i en alltför egen omloppsbana, med den ena charmerande raden efter den andra. Det kan bli för sött. Allra mest originellt blir det när dikterna har teman som ändå är överförbara till den verkliga världen. På det sättet är mittboken i trilogin, ”Men hur små poeter finns det egentligen”, starkast och Augustjuryn gjorde helt rätt som nominerade den till priset 2008. Där använder Byggmästar sin uppfinningsrika bildvärld för att formulera en högst verklig poetik och faktiskt kulturpolitik. I den nya boken bryter plötsligt en flygvärdinneröst in och man inser roat att de lite romantiska beskrivningarna från främmande länder skulle kunna vara gjorda på en vanlig charterresa. Då blir dikten ännu mer unik.
Därför ska det bli intressant att se vart Byggmästar beger sig när hon nu satt punkt för en av den svenskspråkiga poesins märkligare trilogier. Jag skulle ge min högra hand för att se vad som händer om hon ställer in en vanlig Icaaffär bland alla bollhoppor och snigelsnuppor. Hon har redan gjort mer än de flesta poeter bara kan drömma om.