”On Roslagens isle, in a flowery bay/ Where ripples wash in from the sea” är väl korrekt men kan ändå inte sägas vara någon vidare översättning av öppningen på Evert Taubes ”Calle Schevens vals”. Då klingar hans ”Nocturne” så mycket bättre på spanska: ”Duerme mi amor/En sus alas/guarda la noche/tu rojo fulgor” (Sov på min arm/Natten gömmer/under sin vinge/din blossande kind).

På Göteborgs universitets Taubeseminarium ”Translating Taube” för en tid sedan diskuterades den sporadiska spridningen av Taube genom översättningar till bland annat engelska, tyska, finska och estniska, en rysk översättning som aldrig blev av och Taubes egen oförverkligade dröm om att på ett bredare plan bli presenterad på franska. I Danmark, som är det land utanför Sverige där Taube har starkast fäste, sjungs och läses han, liksom Bellman, enbart på svenska. Ja, för vad gör man med en rad som: ”Själv blandar jag fredligt mitt kaffe med kron”? Den skulle nog även en spanjor ha gått bet på. Om spanjoren inte vore Taube själv.

För i Taubesällskapets ”Årsskrift 2010”, som nu för första gången i ett urval av Leif Bergman publicerar Taubes oförlikneliga brevväxling med tidningen Vi mellan år 1950 och 1966, åt vilken han agerade ”transatlantisk reporter”, återkommer hans intensiva förhållande till det spanska språket – ”mitt andra modersmål”. För redaktören Nils Thedin presenterar han sig som ”en äkta spanjor” som lärt allt av Cervantes och undertecknar gärna med ett ”Saludolos! Evert Taube. Frid och pesetas!”. Och i ett brev från 1953 skriver han om Pampas: ”Där finns inte en estancia, inte en rancho där man inte ännu talar om Don Taube, ryttaren och sångaren från 1910–15.”

Taubes poetiska rörlighet i förhållande till andra språk och därmed också till sitt eget möter man genast i antologin ”Förtrollningens problem” (Lindelöws), som samlat berättelser om hans liv i unga år. Särskilt i beskrivningen av Syd­amerika som ett språkligt kasino där den unge blivande författaren, i sina möten med främlingar, befinner sig i ett oavbrutet överlevnadsspel mellan olika översättningar. Som i det fantastiska, till förstone hotfulla, mötet på Pampas med en piemontesare och hans italienska ”svada”. Ett överlägset men humoristiskt ”abrakadabra av vindoftande språkblomster” som till sist lockar Taube att lära sig en ”dåraktig visa” av en man som tycks ha ”gamla Europas löje på läpparna”.

I en annan berättelse från Pampas vilar en utmattad Taube i skuggan av ett eukalyptusträd då plantageägaren Don Belisario får syn på honom: ”Amigo mio, adónde vá” vilket även översatt låter vackert och lägger sig som balsam kring ett oroligt hjärta: ”Min vän, vart går du?” ”’Señor’”, svarade jag, ”mänskligt att döma går jag under om ni inte ger mig arbete här. Jag orkar inte gå längre.” Men Don Belisario visar direkt en stor sympati för Taube och skrattar: ”Diablo! Ni talar väl”, sade han. ”’Det är språket som är vackert’”, svarade jag.”

I dessa översättningsscener förvandlas främlingskapet till hemkomst. Överbryggningar som får sin mest karnevaliska variant när han söker jobb som flasksköljare i en avlägsen trakt ”besutten av onda andar” och möter en luffare: ”Höljd eller snarare ohöljd i trasor, högrest, skäggigt blond, med hårigt bröst, en furstes profil, en säck till förkläde och garnstumpar knutna kring benen” som plötsligt börjar nynna på en visa av Bellman. En chock som får Taube att utbrista: ”Svenska språket … utan betänkande slog jag armarna om mannen och i vild kärlek till mitt land, min ras, mitt språk, ropade jag högt: ’Vila vid denna källa!’. Och likt tvenne dårar uppförde vi framför varandra en improviserad glädjedans – plåtburken skrällde, trasorna viftade, tårarna glittrade, solen sken. Jag glömmer det aldrig. Vi dansade menuett i en värld av flaskor, vattenpussar, spyflugor och surt öl, under Sydamerikas himmel på höjden av Paraguay.”