Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Bokrecensioner

Evgeny Morozov: ”The net delusion. How not to liberate the world”

Över hela landet rivs porträtt av den förre diktatorn Ben Ali ned.
Över hela landet rivs porträtt av den förre diktatorn Ben Ali ned. Foto: Christophe Ena / AP
Dissidenter gillar internet. Men det är inte bara frihetskämpar som surfar. Martin Gelin läser en uppgörelse med den naiva cyberutopismen.
Litteraturrecension

Skribent: Evgeny Morozov

Titel: ”The net delusion. How not to liberate the world”

Utgiven av: Allen Lane

Bara några år efter att Evgeny Morozov handplockades från gymnasiet i Vitryssland för att arbeta för George Soros Open Society Institute har han lyckats etablera sig som den globala teknologidebattens surkart. I provokativa essäer för Wall Street Journal, Prospect och Le Monde har han envist påpekat att den digitala revolutionen alltid har en baksida. Han blev internationellt uppmärksammad när han ifrågasatte bilden av att oppositionsrörelsen i Iran 2009 var resultatet av en ”Twitterrevolution”.

I USA, där Morozov numera bor, har han haft en länge pågående diskussion med Clay Shirky, som är författare till en rad böcker om nätets potential att stärka demokratiska processer. De är egentligen överens om den potentiella kraften i digitala medier, men de väljer att se olika sidor av den digitala utvecklingen. Medan Shirky, med en amerikansk optimism, fokuserar på möjligheter och positiva exempel, betonar Morozov i stället riskerna och farorna.

I Morozovs första bok ”The net delusion. The dark side of internet freedom” ger han sig på den cyberutopism som enligt honom präglar allt för mycket av den globala politiska debatten om ny teknik.

Diktatorn kan använda ny teknik minst lika effektivt som dissidenten, hävdar Morozov. Exempelvis har internet och sociala medier gjort det lättare för auktoritära regimer att sprida propaganda och lögner, att övervaka medborgare och kartlägga dissidenter. Den nya tekniken kan även utnyttjas för att distrahera medborgarna, genom att skapa oändliga mängder oemotståndligt trivial underhållning. I Ryssland har staten exempelvis finansierat Rutube, en egen variant på Youtube, med ett outsinligt arkiv av mjukporr och dråpliga kattfilmer.

I Morozovs värld är den digitala revolutionens glas alltid halvtomt. Han påpekar att den teknologi som Nokia-Siemens sålt till demokratiska länder för att spåra terrorister och kriminella även har tillhandahållits åt Ahmadinejads regim, som använde den för att övervaka oppositionsrörelsen i Iran.

I ”The net delusion” belyser Morozov västerländska regeringar och stora amerikanska teknikföretags hyckleri i den globala demokratiapparaten. Han är hård mot Silicon Valleys självutnämnda demokratikämpar, som han kallar ”välmenande teknologityper som är så rädda att förvandla sina sajter till samlingsplatser för terrorister, sadister och farliga extremister att de övercensurerar eller inför godtyckliga censurregler”.

Han beskriver bland annat hur Facebook – ”öppenhetens” förespråkare, enligt grundaren Mark Zuckerberg – har censurerat politiskt kontroversiella grupper. Utan att ange något skäl plockade man exempelvis bort en populär marockansk Facebookgrupp som efterfrågade mindre religiöst inflytande i undervisningen. De bannlyste sedan gruppens administratör, Kacem El Ghazzali, från Facebook, också utan förklaring (El Ghazzali kunde senare starta ett nytt konto, men har fortfarande inte, två år senare, fått svar från Facebook om varför hans grupp censurerades). På Apples App Store har man inte bara censurerat det innehåll som påstås vara oanständigt (som en nätbutik som säljer badkläder) utan även politisk satir och kommunikationshjälpmedel.

Mest underhållande är Morozov när han blottlägger den narcissistiska, västerländska medielogik som får varje global revolt att presenteras som ett resultat av ny teknik. Under de senaste veckornas turbulens i Tunisien har vi kunnat se exempel på detta.

Den första bilen hade knappt börjat brinna på gatorna i Tunis innan tekniktidskriften Wired euforiskt bloggade: ”Tunisien twittrar bort tyrannin.”

Precis som var fallet i Iran två år tidigare döptes Tunisiens protester till en ”Twitterrevolution” och en ”Wikileaksrevolution” (Wikileaks avslöjade nyligen osmickrande detaljer om Ben Alis slösaktiga livsstil). Detta är, enligt Morozov, tecken på ett slags ”intellektuell kolonialism” där man verkar utgå från att folk i dessa länder är oförmögna att demonstrera, protestera eller organisera sig politiskt över huvud taget om det saknas en Twitterhashtagg för ändamålet.

Enligt många experter på Tunisiens politik hade nya kommunikationsverktyg ett tydligt inflytande över protesterna, framför allt genom att tv-kanalen al-Jazira sände så många amatörfilmklipp de fått via mobiltelefoner (bara en tredjedel av Tunisiens befolkning har tillgång till internet, men 85 procent har mobiltelefoner). I många bedömares analyser av protesterna verkade man dock mer mån om att bekräfta tidigare idéer om nätets enorma kraft än att faktiskt förstå vad som hände på plats.

Ironiskt nog lider Morozov själv en smula av sin roll i det rådande medieklimatet. Hans envisa pessimism framstår ibland som en konstruerad pose, anpassad för USA:s intellektuella marknadsplats, där man bör ha en tydligt definierad position om man vill göra sin röst hörd. Därav följer till exempel den ideologiska wrestlingmatchen mellan Clay Shirky och Morozov, två debattörer som trots allt är överens om det mesta.

I den mest omfattande undersökning som gjorts av digitala mediers verkliga roll i auktoritära regimer, ”Blogs and bullets. New media in contentious politics”, från US Institute of Peace, kommer man till följande, inte särskilt provokativa slutsats: ”Akademiker och politiker borde anamma en mer nyanserad syn på nya mediers roll i demokratiprocesser och samhällsförändring, en syn som erkänner att ny teknik kan ha både en positiv och en negativ roll.”

I väntan på att en så hopplöst nykter insikt ska få fäste i teknologidebatten är dialogen mellan Shirky och Morozov – i deras respektive böcker, samt på deras bloggar och Twitterflöden – det bästa sättet att bilda sig en någorlunda fullständig uppfattning om var den digitala revolutionen är på väg.