Fint folk älskade att hata kvällstidningar. De var vulgära och lögnaktiga. Punkt slut. Bättre reklam gick inte att få.
Den svenska kvällspressen kastade det gamla överhetsspråket över bord och blev du med sina läsare långt innan morgontidningarna och myndigheterna försökte. Det hade med klass att göra, förstås, och känsla för vad tiden krävde och behövde. Man gjorde sig inte till. Rakt på skulle det vara, hårda och ofta personvinklade nyheter. Och rikt orkestrerade kampanjer mot korkade myndigheter och arroganta överheter. Plus avslöjanden som överraskande ofta var vad de utgav sig för att vara.
Det var då det. I dag har kvällspressen abdikerat som seriösa nyhetsmedier. Det halvkvädna skvallret, inte alls så dominerande förr, har tagit över. Och B- och C-kändisar. Nöjessidorna är plötsligt överallt och har blivit rena skämtet. Ibland direkt lögnaktiga. Som Expressens fria fantasier om Mikael Persbrandt. Det fick veteranerna P O Enquist och Anders Ehnmark att skriva en oroad artikel (20/12) med den ovanliga slutsatsen att chefredaktören borde ta ansvar för fejken och lämna sin post. Och som ett brev på posten kom en nygammal debatt om pressens (o)förmåga till självrannsakan.
Jag läser mest sporten och opinionssidorna nu för tiden, en och annan krönikör, bläddrar av gammal vana, saknar de verkliga skandalerna, världen utanför teven. Men jag köper den och är ofta otrogen med Aftonbladet. Mest saknar jag hjärtat, det som bultade i centrum av tidningen, och rev om i tidens brännande frågor. Man känner det fortfarande vid de riktigt stora nyhetshändelserna. Då kan kvällspressen vara fantastiskt bra. Men till vardags driver bladen för vinden som vilken passiv morgontidning som helst. Förr skapare av opinioner, nu fiskare i dem. Existerar en kvaloid som säljer?
Det är svårt att stå oberörd för de budskap som varje dag slår emot oss i kraftig text på lysande gula affischer, skriver Paul Frigyes i "Nyhetsflås & tidsanda. Svenska löpsedlar under ett sekel". Inte alls. Löpen har blivit utbytbara och tröttsamma. De handlar inte längre om oss. Annars är det en snygg och roligt genomförd bok, full av aha-upplevelser, händelser man minns. Kvällspressen vinner på walk-over. DN:s klassiker från januari 1986 finns med som avskräckande exempel: "Inget har hänt".
Frigyes försöker skönja tidsandan bakom löpen. Hur tidens oro och lekar fångades i några slagkraftiga rader, ibland skapade av driftiga redaktör som kände sin publik men inte föraktade den. I dag är det tydligen rena vetenskapen. Och den möjliga köparen som ska övertygas är inte mannen i keps som stryker förbi kiosken i landsorten utan den stressade kvinnan som hastar hem från jobbet i stan. Det dåliga samvetet måste därför vårdas och kittlas. Vill han inte i dag heller - eller om det var hon som inte orkade - kan det vara trevligt att läsa om knullande kaniner. Och det är aldrig för sent att ta examen i "Orgasmskolan".
Det moderna löpet föddes i andra världskrigets slutskede. Expressen satte tonen och rensade bort allt ovidkommande: "Fred". Aftonbladet kunde ha haft ett starkt dagen efter atombomben över Hiroshima men plottrade bort det med fyra andra skitnyheter som ingen minns. Så talade en loser.
När tidningen 1995 lånade fredsidén vid Balkan-krigets slut resulterade det i årets sämsta upplagesiffra ... "Jag är en radhushora" två år tidigare gick däremot som smör.
Efterkrigstidens löpsedlar kan göra ett provinsiellt och sött intryck, men de kunde vara nog så brutala. Etniska minoriteter utpekades långt mer urskillningslöst som förövare förr i tiden. "Tattare" och "negrer" extra poppis. Aftonbladet, skriver Frigyes, var klart värst och poängterade ända fram till åttiotalet människors etniska härkomst. Folkligt fiske i grumliga vatten. Men det var Expressen som gick över gränsen med "Kör ut dem"-löpet hösten 1993.
Frigyes gör smarta nedslag under förutsägbara rubriker - sexet, kvinnan, kändisarna - och har sprängt in intervjuer med branschfolk. Boken är rikt och läckert illustrerad. Saknas: ett eget kapitel om brott och straff.
Björn Borg och Olof Palme är Sveriges löpsedelskungar. De sålde alltid. Som löpsedlar betraktat är förstås "Vakna, Ingo, du vann" och "Greve sköt neger med jaktgevär" överlägsna. Men Borg och Palme väcker barndomen till liv. Loja eftermiddagar på moppen och skrikiga löp vid kiosken. Inget slår stora segrar och plötslig död.