"F-ordet. mot en ny ­feminism" Red. Petra Östergren/Anna Wahl med flera: "Motstånd & fantasi. ­Historien om F"

Min son säger att feminismen har gått för långt. Han säger att det är jag som bestämmer hemma, min man bara fogar sig. Och förresten är killar mer diskriminerade än tjejer. Jag säger att han har fel. Kvinnor är förtryckta, ekonomiskt, socialt och politiskt. Jag lyckas inte övertyga honom. Mitt förhållande till feminismen är komplicerat. Jag ser orättvisorna. Men jag är inte förtryckt. Det ger mig dåligt samvete. Jag vill vara solidarisk men känner mig ofta som en förrädare. Jag vantrivs i det kvinnliga vi:et. Jag är inte ensam om det. Många kallar sig inte ens feminister längre utan pratar bara om jämställdhet. Vad beror det på?

Petra Östergren menar att den svenska feminismen har marginaliserats för att den är för snäv och auktoritär. Den måste slå upp dörrarna för nya tankar. Gemensamt för de tretton skribenter hon bjudit in till antologin, "F-ordet, mot en ny feminism", är att de känner sig trängda i den kollektiva strukturen. Den personliga erfarenheten skär sig mot hur man bör känna och agera som en rättrådig kvinnokämpe.

Anna Svensson har blivit våldtagen men vill inte vara ett våldtäktsoffer. Det hjälper henne inte att höra av sina medsystrar att hennes liv är förstört. Det är det inte, hon har kommit över den hemska upplevelsen och mår fint. Lars Gårdfeldt har blivit misshandlad av en manlig älskare och ifrågasätter den manliga kollektiva skulden. Maria Niemi vill se ut som en slampa utan att bli betraktad som objekt. Om världen fylls av till synes dumma blondiner med hjärna kan det feminina uttrycket uppvärderas.

I en av antologins intressantaste texter berättar forskaren Susanne Dodillet om hur hemmafruarna gick samman med de prostituerade i 70-talets Tyskland för att kräva sin rätt i samhället. Sex jämställdes med hushållsarbete, båda två obetalda sysslor i äktenskapets hägn. De prostituerade visste i alla fall att ta betalt. Varför ska sex vara gratis? Det är en provocerande fråga. Ett svar är att det förhoppningsvis är roligare att knulla än att diska - och mer känslomässigt involverande. Dodillet är kritisk mot det tyska systemet med fri prostitution, men hävdar att debatten i Sverige skulle må bra av att öppna sig mot nya perspektiv.

Som debattbok fungerar "F-­ordet". Det finns inte bara en sanning, man kan vända och vrida på allt. Det enda egentliga bottennappet är Boris Benulics text om machomän, som går ut på att fina flickor med hjärna tänder på män med muskler utan hjärna. In your dreams.

Ändå undrar jag lite över bokens syfte. Vad vill den nya feminismen uppnå? Och hur kan man föra en kamp utan ett kollektivt vi? Några av texterna är konkreta och pekar framåt, andra känns mer som frustrerade reaktioner mot en rådande feministisk ordning. Är frustrationen berättigad?

Ja, i alla fall om man läser den nyutkomna akademiska skriften, "Motstånd & fantasi. Historien om F". Den är tänkt som kurslitteratur i genusvetenskap och menar att orsaken till feminismens marginalisering är en kombination av medial smutskastning, okunnighet och rädsla. F = Feministen, är textförfattarnas kollektiva subjekt, tecknad som en seriefigur à la Modesty Blaise. Syftet är att visa hur hon motarbetas, i och utanför den vetenskapliga världen. Män känner sig hotade av henne, de vill ha makt. Och kvinnor som ifrågasätter F:s teorier ges en diagnos: de är heterosociala. Det vill säga, de lierar sig med männen för att de inte står ut med att tillhöra det svaga könet.

En del av analysen av hur gubbväldet motarbetar könsmaktsteorier är säkert riktig. Men boken lider total renons på självkritik. Föraktet för oliktänkande är skrämmande. "Har ni kanske några personliga erfarenheter?" frågar F publiken efter ett föredrag. När en kvinna reser sig upp och säger att hon aldrig känt sig diskriminerad i arbetslivet stämplas hon av textförfattarna som sabotör. Det var fel erfarenhet.

Petra Östergren skriver att den nya feminismen ska bli som en hyd­ra med många huvuden. När ett huggs av står det tusende åter. Det låter fint. Jag hoppas bara att hydran lyckas uträtta något bra och inte ägnar all tid åt att hugga huvuden av sig själv.