Vill du läsa klassiska deckare? Pröva den geniale Friedrich Glauser, som skildrade Berns skuggsidor under 30-talet. Nu finns fyra av hans böcker på svenska. Och de ger ingen vacker bild av bilderbokslandet Schweiz.
Ett av de sista fotografierna av Friedrich Glauser togs på ett italienskt badhotell 1938, samma år som han dog, bara fyrtiotvå år gammal. Han ser lite tärd ut, men verkar samtidigt avspänd när han sitter framför skrivmaskinen. Det är svårt att utifrån bilden dra några allmänna slutsatser. Visste man inte att han just flytt från sitt hemland Schweiz för att kunna gifta sig med sin hemvårdarinna, som han lärt känna på ett sinnessjukhus där han tidigare varit intagen, skulle man kanske inte ha funderat över hans hälsotillstånd eller hans särägna författarskap.
När bilden togs var Glauser redan svårt märkt av livet. Samtidigt hade hans böcker för första gången börjat väcka uppmärksamhet även utanför edsförbundets snäva gränser. Redan då utkom hans bok ”Överkonstapel Studer” för första gången på svenska och nu föreligger den – nyöversatt – i en pocketvolym tillsammans med de självbiografiska anteckningarna ”Morfin” jämte ytterligare två av de sammanlagt fem deckarna om den lätt melankoliske överkonstapel Studer, ”Feberkurva” och ”Kinesen”.
Man får hoppas att bokförlaget Ersatz så småningom ger ut hela serien, inte minst ”Matto regiert” som anses vara den bästa i serien. Ty Friedrich Glauser måste utan tvekan betraktas som en av vår tids stora detektivförfattare. Lyckligt lottad var han aldrig, frånsett kanske de sista tre åren på trettiotalet, och när man läst de självbiografiska anteckningarna får man en uppfattning om bakgrunden. Han föddes 1896 i Wien, modern dog tidigt och han fick växa upp med en tyrannisk far och blev redan i de tidiga tonåren föremål för de sociala myndigheternas och polisens uppmärksamhet. Han hamnade på uppfostringsanstalter och vårdhem och när han var drygt tjugo år gammal lyckades fadern få honom omyndigförklarad, vilket inte hindrade sonen att fly till Främlingslegionen i Afrika.
Redan i unga år visade Glauser intresse för modernismen och dadaismen. Men det dröjde förhållandevis länge innan han på ett genialt sätt – tycks det mig – litterärt lyckades bygga vidare på sina egna dystra erfarenheter av alkohol och morfinmissbruk, sinnessjukhus, fängelsevistelser och alla arbeten som diskare, gruvarbetare och inte minst tjänstgöringen i Främlingslegionen som spelar en inte oväsentlig roll i romanen ”Feberkurva” som jag annars tycker är den minst lyckade i serien.
Huvudpersonen Studer är en tobaksrökande överkonstapel vid kantonpolisen i Bern som på många sätt påminner om kommissarie Maigret. Han har även lånat drag av författaren. Framför allt är han en känslig iakttagare av mänskliga svagheter, en på en gång resignerad och lidelsefull kännare av livet i fängelseceller och på mentalsjukhus, av alla dessa udda existenser som han har till uppgift att infånga och förhöra och samtidigt av givna skäl känner stor empati för.
Studer säger på ett ställe att han inte är någon ”skarpsinnig detektiv med deduktiva metoder” av Sherlock Holmes-typ. Därför tjänar det kanske inte mycket till att redogöra för intrigernas uppbyggnad i böckerna eller att räkna upp namnen på de järnvägsstationer, värdshus, fängelser och sinnessjukhus som Studer passerar under sitt sökande efter den skyldige. Det är inte heller det polisära rutinarbetet som fångar läsaren, utan snarare den på en gång borgerlige och luggslitne familjefaderns intuitiva förmåga att registrera detaljer och stämningar. I ”Kinesen” är det en fattigvårdsanstalt och lik i novemberdimma som står i centrum, i ”Feberkurva” tågkupéer och kortspel och en besynnerlig främlingslegionär, medan ”Morfin” framför allt ger en närgången bild av en narkomans hopplösa kamp mot drogen: de regelmässiga avgiftningarna, abstinensen, receptförfalskningarna, återfallen, tvångsintagningarna, självmordsförsöken.
Det är ingen vacker bild av bilderbokslandet Schweiz som Glauser förmedlar – eller av Bern, huvudstaden där man enligt honom bara behöver snubbla på gatan för att bli omhändertagen för alkoholism. Men mitt i allt resignerat elände är Glauser en stor humanist, med medkänslan brinnande i ögonen. Han är också en finsmakare som vet skillnaden mellan emmentaler och gruyère och hur körsbärslikören ska smaka. När det gäller sin egen situation var han däremot inte alltid den bästa analytikern. Han påpekar ofta att han förstör sig själv, men tycks oförmögen att göra någonting åt det. Den smärtande återblicken på den olyckliga barndomen i Wien tycks mest fungera som ett alibi, ett skäl för nya utsvävningar och intagningar.
Har man inte läst något av Glauser tidigare gör man klokt i att börja med Peter Handbergs förord och de självbiografiska anteckningarna för att sedan övergå till Studerserien som – det är jag övertygad om – kommer att öppna många svenska läsares ögon för ett fascinerande författarskap i mellankrigstidens tyskspråkiga litteratur.