Felicia Feldt: ”Felicia försvann”

Felicia Feldts självbiografi ”Felica försvann” är en sårig och trasig memoar om ett liv i skuggan av en självupptagen förälder.

Foto: Roger Turesson Felicia Feldts självbiografi ”Felica försvann” är en sårig och trasig memoar om ett liv i skuggan av en självupptagen förälder.

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Litteraturrecension

Skribent: Felicia Feldt

Titel: ”Felicia försvann”

Utgiven av: Weyler

I Liv Strömquists hyllade seriebok ”Ja till Liv” gör hon en lika rolig som skarpsynt spaning. ”Barn”, skriver hon, ”är kristdemokrater.” Med det menar hon att barn föredrar kärnfamiljen framför öppna relationer, traditioner framför nytänkande. Snarare än att bejaka föräldrarnas rätt att leva ut sina hedonistiska lustar kräver de moral, anständighet och rättning i ledet.

Flera studier av föräldraskap bekräftar sanningshalten i Strömquists iakttagelse. Livet med barn riskerar att medföra en reträtt till traditionella könsroller, när den fria och (förment) jämställda tvåsamheten ska pressas in i småbarnslivets tomtebolycka. Att få barn innebär för många att inrätta sitt liv efter borgerliga familjeideal – nio-till-fem med bil- och bolån, charterresor och julklappsorgier.

Annons:

Barn, märker småbarnsföräldrar tidigt, vill nämligen inte vara originella. Barns äventyrlighet är bara på ytan; i djupet av sin själ är de konservativa materialister som vill vara som alla andra och ha det som alla andra har. Om vi låter dem styra – vilket vi i allt högre utsträckning gör – blir resultatet inte radikalitet, utan konformitet.

Liv Strömquists serie avslutas med att en Göran Hägglund i barnformat sträcker upp sina små armar mot den förfärade modern, med repliken: ”Mamma, varför älskar du mig inte?” Orden hänger kvar i huvudet när jag läser Felicia Feldts redan enormt omtalade självbiografi, ”Felicia försvann”. Fast ordalydelsen blir så småningom den motsatta: ”Mamma, varför älskar jag dig inte?”

Inte ens i skönlitteraturen har jag läst en bok så till brädden fylld med hat mot en förälder. Boken är en offentlig avrättning, utan försoning, utan nåd. Mamman hängs ut som en alkoholiserad, nyckfull, narcissistisk och sexuellt gränslös demon, som gör familjen till experimentverkstad för sina bisarra uppfostringsidéer. Det pikanta i sammanhanget är förstås att mamman inte är vilket socialfall som helst, utan Anna Wahlgren, en av Sveriges – numera också världens – mest kända profiler inom just barnuppfostran.

”Felicia försvann” är ingen dålig bok. Det är en sårig och trasig memoar om ett liv i skuggan av en självupptagen och dominant förälder. Boken ger stundom ett fragmentariskt intryck, som skriven utifrån ett ofärdigt terapiarbete, men i det rapsodiska finns också en febrighet som gör boken oavbrutet fängslande.

Rent stilistiskt håller boken alltså för hög klass för att enkelt kunna avfärdas som spekulativt skvaller. Men den når tyvärr inte heller upp till samma nivå som, säg, Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”, litteratur som kan hävda sig på egna meriter. Snarare är boken den senaste i raden av litterära produkter vars utgivning, marknadsföring och försäljning förutsätter en intresseväckande kontext; i det här fallet en kändismamma i kombination med höga autenticitetsanspråk. Jag finner det därmed både omöjligt och meningslöst att diskutera texten enbart som ett litterärt verk och kommer fortsättningsvis tala klarspråk om dess innehåll.

För så här är det ju: om endast en tiondel av det som Felicia Feldt skriver om sin mor är sant, så innebär det att Anna Wahlgren är slut. Hon har förlorat all trovärdighet på det område som blivit hennes levebröd, det vill säga omhändertagandet av barn. De påstådda övergreppen är för grova, ansvarslösheten för djup. Mamman anklagas för att slå, supa och ta hem män som förgriper sig på barnen.

Starkast är nog den scen där Feldt beskriver ”mobbingdagen” som infaller dagen före respektive barns födelsedag. Under denna dag får den som ska fylla år rengöra kök och badrum samt stå ut med glåpord och förolämpningar från syskonen. Barnet får inte sitta med vid middagsbordet. Till kvälls- mat får hon äta kokt, kallt fiskhuvud. Dagen efter firas så födelsedagen med ett frosseri i glädje, kärlek och sötsaker. Mamman har uppfunnit ritualen, ”hon säger att mobbingdagen finns för att vi barn verkligen ska uppskatta själva födelsedagen”.

Men om man för stunden lägger undan de konkreta anklagelserna om misshandel och vanvård och den tragedi som nu utspelas inför full offentlighet speglar boken också en förskjutning i vår syn på familjen.

I ”Felicia försvann” finns en kritisk underton, ett implicit ifrågasättande av en hel livsstil. Det som för omgivningen framstod som charmigt och frejdigt när Anna Wahlgren 1983 gjorde succé med ”Barnaboken” avslöjas här som en lögn. Den ensamma, intellektuella mamman som på egen hand uppfostrat nio barn till individer med självkänsla och integritet var i själva verket en sektledare med klara relationsstörningar, som utnyttjade barnen i iscensättningen av sig själv som den ultimata modern. Den bohemiska storfamiljen med styvpapporna som kom och gick, rotlösheten, det ständiga flyttandet, kraven på att de äldre syskonen skulle ta hand om de yngre – ur barnets perspektiv är allt bara ett mardrömslikt, kaotiskt arbetsläger.

I ”Felicia försvann” finns en stark längtan efter den frånvarande fadersgestalten; boken är också tillägnad författarens far. Men i sitt avståndstagande från den romantiska myten om den röriga, mustiga familjeflocken skulle den lika gärna kunna vara tillägnad normalitet och traditionella familjemönster. Här har boken en del beröringspunkter med Bengt Ohlssons redan klassiska uppgörelse med kulturvänstern, den samhällsklass vars självbild sägs vara att ”knulla runt en aning, unna sig ett glas eller kanske rent av jazzigare njutningsmedel, krisa i själen, klä sig knasigt”.

Anna Wahlgren, i sin dotters tappning, förkroppsligar just schablonbilden av en pretentiös kulturelit, ett kotteri av självutnämnda experter med tvärsäkra svar på livets alla gåtor. Och det är kanske så jag till sist måste läsa Felicia Feldts självbiografi: som ytterligare en dimension av min generations vägran att sluta fred med 40-talisterna. En försenad och därför så mycket grymmare tonårsrevolt. Ett bittert farväl till rösten som kuttrar i vårt öra att Mamma vet bäst.

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

putintal
Foto:Michael Klimentyev/AFP

 Rysslands president: Men nu måste vi alla vara försiktiga.

 DN:s huvudledare 25 oktober: Ukraina röstar ned Putin.

 Rysk författare: Putin reser imperiet ur askan – som Stalin. 250  25 tweets  225 rekommendationer  0 rekommendationer

 Våldsamt tillslag. Besökare som rökte och drack öl – hund på golvet. 56  5 tweets  50 rekommendationer  1 rekommendationer

Ebola-500
Foto:TT Demonstration av hur man förflyttar en ebolasmittad patient.

 ”Ingen medicinsk information.” Sade nej till misstänkt ebolasmittad. 20  9 tweets  9 rekommendationer  2 rekommendationer

 Vaccin väntas klart 2015. Men smittan nått ett sjätte afrikanskt land.

 Oro i New York efter ebolafall. Första fallet på torsdagen. 5  2 tweets  3 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
hjärta
Foto:Wenn/Alamy

 För första gången. Kan öka antalet hjärtan som går att transplantera. 17  10 tweets  7 rekommendationer  0 rekommendationer

 Ministrarnas resultat. Vem fick 0,7 och vem fick 2,0?

 Utbildningsministern fick 2,0. Gustav Fridolins bästa tips.

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: