”Anteckningar från källarhålet” brukar ofta räknas som ett av den västerländska litteraturens tio bästa verk. Inte för att den är mäktig, episk eller på något annat tekniskt sätt imponerande. Tvärtom – Dostojevskij skrev den snabbt, spontant och utan synopsis våren 1864, några år efter att han blivit frigiven från förvisningen i Sibirien. Storheten i berättelsen ligger i stället i dess egocentriska upplägg.

Jaget vi lyssnar till är en chanserad tjänsteman som har suttit i en unken källare och vegeterat i decennier. Han går aldrig ut, hatar alla och föraktar sig själv. Med ömsom magsur, ömsom tragikomisk röst filosoferar han om livet och människans väsen. Framför allt intresserar han sig för hennes mörka sidor. ”Människan”, säger han, ”vill skapa och röja väg, det kan man inte förneka. Men varför är hon också passionerat förtjust i att riva ner och skapa kaos?” I alltmer sorglustiga anekdoter illustrerar källarmannen filosofin med exempel ur sitt eget liv. Han vet hur man ska föra sig socialt, men ställer ändå till med pinsamma scener. Han lider av obegripliga tvångsföreställningar och muckar gräl med folk på stan. Han går till en prostituerad för att rädda henne från undergång men lyckas bara förnedra och skrämma. Källarmänniskan är fylld av paradoxer – och han vet om det.

I den gamla översättningen heter boken ”Anteckningar från källarhålet” (därav följde även uttrycket ”källarmänniska”). I den nya översättningen av Barbara Lönnqvist, som är professor i ryska språket och har översatt en rad ryska författare, har titeln ändrats till ”En underjordisk dagbok”. Det är alltid lite konstigt när kanoniserade titlar byts ut men Lönnqvist argumenterar väl för sin sak.

Den nya översättningen är också lysande. Det är svårt att översätta en så gammal bok utan att auran går förlorad, men Lönnqvist har hittat en perfekt balans mellan anakronismer och modernt språkbruk. Hennes efterord är dessutom ett av de mest intressanta jag läst.

Här sätts Fjodor Dostojevskij in i sin politiska och historiska kontext och diskuteras utifrån begreppet frihet. Lönnqvist pekar på tryckfriheten, livegenskapen och – förstås – den oförklarliga känsla av frihet Dostojevskij själv kände när han skrev texten. Till det kan läggas att erfarenheterna från fånglägret hade satt djup prägel.

Dostojevskij fick – för att citera Sven Delblanc – ”ett starkt intryck av människors oförmåga att uthärda frihet och nästan obegränsade förmåga att uthärda förtryck”. Napoleons härjningar och avsaknaden av en stor urban medelklass hade gjort att upplysningen inte fått något ordentligt genomslag i Ryssland. En religiös reaktionär konservatism växte sig i stället stark bland intellektuella.

Den fråga Dostojevskij med källarmänniskan ställer till den liberala, upplysningsivrande falangen är hur vi kan vara så säkra på att välfärd kommer att skapa förnuftiga och lyckliga medborgare. Med sin berättelse visar han de sidor av oss som välfärdsbygget inte kalkylerar med – de irrationella, mörka och motsägelsefulla. Den sidan av människan som vet vad som är bra men ändå gör det dåliga. Den sidan av oss som mot bättre vetande förstör både för sig själv och andra. Frågeställningen hör till de eviga, och är lika aktuell i dag.

Men frågan är varför den korta, absurdistiska berättelsen känns så kusligt modern fast den skrevs för hundrafemtio år sedan. Svaret har att göra med formen. Romanen under artonhundratalet präglades av en stark determinism. Den syftade till att fostra och upplysa läsaren. Författaren visste på förhand vad hans romangestalter skulle säga och göra, medan Dostojevskij skapade ett fiktivt jag som levde sitt eget oförutsägbara – och omoraliska – liv. Han berättade också sin historia i första person. Läsarna var vana vid att böcker i första person – som ”Augustinus bekännelser” eller Laclos ”Farliga förbindelser” – bestod av intima sanningar. Jaget som talade var då författaren själv. Allt annat var otänkbart.

När Dostojevskij lät den påhittade källarmänniskan tala i jagform och föra fram åsikter som varken var konsekventa eller författarens egna bröt han helt ny mark. Häri ligger också bokens verkliga storhet. Formen skapar en unik känsla av närvaro som sällan går att uppnå i en roman berättad i tredje person. Den vittnar på ett spöklikt sätt om det oföränderliga i människans inre. Seklerna må passera men inne i huvudet är vi likadana.

Man brukar säga att källarmänniskan är den första litterära gestalt som ger ord åt det moderna. Jag tror att det är fel. Om Sapfo, Augustinus eller Shakespeare kommit på det litterära grepp som Dostojevskij tar i bruk så hade de förmodligen låtit exakt likadana. Källarmänniskan är inte den första moderna människan. Han är den västerländska litteraturens första sant fiktiva gestalt.