I sin nya roman avslöjar Assia Djebar en hemlighet om sig själv. Hennes tidigare böcker stannar gärna vid en kvinna som i trots eller förtvivlan vill ut ur historien. Det är som om hon ville bryta igenom bokens pärmar.
Hon springer nedför en gata. Fotgängarna på trottoaren ger akt på hennes fladdrande, vita dräkt. Bilarna tutar. Flickan springer mot horisonten, i väg över vidderna, ner mot havet eller ut i öknen. Hon flyr sitt hem och ursprung, rusar ut ur världen och tiden.
Assia Djebar är i dag en av världens mest lysande romanförfattare och stadig Nobelpriskandidat. Hon skildrar flickor och prinsessor, brudar och unga mödrar, matriarker och amasoner, mormödrar, hjältinnor och andra kvinnor som tiger när de är i fält och sjunger vemodigt på sin egen gård. De kommer från Algeriet, och allesammans är de stadda i vild rörelse bort.
För så är det med Assia Djebars romaner: de gestaltar Algeriets historia genom att gräva genom sediment efter sediment av våld och förtryck. Nederst och innerst i denna historia finns kvinnorna. Den sanna historien om Algeriet kan skrivas bara ur deras perspektiv. Men för att återupprätta deras perspektiv och återge landets historia behöver Djebar uppfinna ett nytt språk, eftersom de befintliga tjänat det politiska och religiösa förtrycket. Som kvinnorna flyr de religiösa och koloniala ideologierna, så är också Djebars språk statt i flykt från maktens falska ord.
Den nya bokens motto från poeten Kathleen Raine säger mycket: ”Långtifrån har jag kommit och långt skall jag gå.” Det gör också kapitelrubrikerna: ”Kropp i rörelse”, ”Den som springer ned till havet”, ”En vild flicka”, ”Skrivandet på flykt”. I dessa gestalter återfinner Assia Djebar spegelreflexer av sig själv. Allt i den nya boken leder fram till en avgörande handling, och ur denna handling kan man sedan veckla ut hennes författarskap.
Fast riktigt så enkelt är det kanske inte. Men den hemlighet Djebar röjer är i vilket fall dramatisk. En oktoberdag 1953 då hon var sjutton rusade hon nedför en huvudgata i Alger och kastade sig blint framför en spårvagn. Hon klarade livet bara för att föraren mot alla odds hann bromsa in. ”När jag når slutet av denna berättelse, beklagar jag – det upprepar jag – att spårvagnsföraren … inte lät sin framrusande vagn fortsätta … Min kropp skulle ha dragits fram styckad, men mina ögon skulle ha förblivit vidöppna mot den rena hösthimlen.”
”Ingenstans i min fars hus” kom i original 2007. Romanen rymmer verklighetsbakgrunden till Assia Djebars författarskap. Men någon vanlig självbiografi har hon inte velat åstadkomma. ”Här är det fråga om att skriva och glimtvis återuppleva ett förflutet för att närma sig en brytpunkt – ett fall, en flyktig slutsats, driven mot horisonten i plötsliga språng, i en storm som skakar och omstörtar varje livsöde …”
Man skulle kunna jämföra med Nathalie Sarrautes självbiografiska ”Barndom” som består av ett snarlikt montage av laddade episoder där man anar de själsliga och sociala processer som undan för undan gör en människa till den hon är, ger henne namn och mening, och samtidigt låser henne i ett jag och en identitet – ”tatuerar henne”, skriver Djebar.
Vi flyttar oss från 1936 till 1953 och rör oss mellan Cesarea, Alger och en småstad ute på landet, allt beroende på var Djebars far, skolläraren, jobbar. Romanen skildrar en kolonial värld av slitningar mellan ”de bägge klanerna”. Franska kaféer ligger på ena sidan gatan, arabiska ställen på den andra. I skolan går barnen i samma klasser, men på fritiden delas de in i läger.
Just därför att förtrycket är inspunnet i vardagens finaste trådar lyser Djebars skildring desto starkare när den skildrar ögonblick av vänskap och frihet. Fast sådana stunder är sällsynta. Flickan som upplever dem måste stumt gömma dem i sig själv. Samhället omkring henne är uppbyggt för att beröva henne friheten och misstänkliggöra djup vänskap. Hon flyr in i böckernas värld – och till basketplanen där hon i ensamhet tränar skott, lay-ups och finter. Familjen är en annan frizon, för mellan hennes mor och far råder en för dåtidens Algeriet ovanlig harmoni.
På det hela taget är hon en olycklig själ. Å ena sidan känner hon skam vid blotta tanken på att vara olydig mot sin gode, stränge far; å andra sidan äger hon en okuvlig vilja att leva livet.
Krisen infaller när dessa bägge känslor kortsluts. När hennes vilja att bli en fri människa stärks mobiliserar hennes psyke en lika stark motkraft av självförakt. Spänningen blir till sist outhärdlig. Paniken driver henne att rusa blint mot spårvagnen.
Detta språng ut i intet är brännpunkten i nästan alla Djebars böcker, och i den nya romanen får det sin förklaring. Men de krafter som spänner fjädern och utlöser språnget är nedlagda i samhället, skriver Assia Djebar.
Tydligast framgår allt detta i hennes ännu oöversatta essä ”Le blanc de l’Algérie” (1995). Det vita i bokens titel anspelar på kvinnornas vita fängelser, dödens vita svepning, vit aska på historiens slagfält, Algeriets oskrivna historia – samt på den inre punkt av sanning som skriften söker träffa i vitögat.
I denna essä tolkar Djebar mycket av det som utspelades i hennes eget liv och Algeriets historia efter 1954, då befrielsekriget tog sin början. I dagens bok återger hon vad som fanns före explosionen. Det var en värld av inhemska patriarker och främmande härskare som alla gjorde anspråk på att vara goda fäder. Men det var också en befolkning som vägrade att finna sig till rätta i fädernas hus. ”Kolonier är en värld utan arvtagare, utan arv”, skriver Djebar. ”Ingendera sidans barn kommer att leva i sina fäders hus.”
Det märkligaste med Djebars romaner är den fullständiga sammansmältningen av det personliga och det historiska. Hon modulerar sina berättelser så att det egna språnget mot spårvagnen blir en förebådelse av kolonialsystemets sammanbrott. ”Denna oktoberdag 1953 återstod tolv månader tills ett land, hela det land som kallas Algeriet, gick upp i lågor.”