Det gäller att inte blanda ihop gubbar med farbröder. De förstnämnda finns i legio, unga som gamla. Farbröder däremot, när såg vi en farbror senast?
Inte trängs han direkt i det offentliga rummet och är, till skillnad mot den nu så hajpade tanten, sällan föremål för några häftigare nostalgisuckar.
Ändå, i barnbokens förlovade land har farbrorn en fristad, ett utrymme där han genom åren utvecklat en alltmer nyanserad och personlig karaktär även om somliga exemplar måste anses som rätt aparta. Vad sägs till exempel om en herre i övre medelåldern som domesticerar en sill att gå i koppel? (”Herr Bohm och sillen” av Cohen och Landström). Eller från samma upphovsmän, den lille grå kamrerstypen Ragnar i tv-serien ”Farbrorn som inte vill va’ stor”? Många är vi också som lärt oss älska farbrorn vars enda vän är en glad och betydligt mer socialt kompetent hund (”Sagan om den lilla farbrorn” av Barbro Lindgren), liksom den flaggstångslånge karln som medels ett trollerititthål avslöjar både det ena och det andra (Långa Farbrorn i makarna Sandbergs berättelser om Lilla Anna).
Bara några i raden av dem som iförda rock och nördiga hattar, följer sina drömmar och innovativa idéer. De vars fantasier är oändligt långt från vad vi förknippar med gubbighet. En äkta barnboksfarbror talar sällan om regler och paragrafer, och om han ändå händelsevis gör det, avslöjar han snart också en mer lekfull sida. Minns Elsa Beskows stränge Farbror Blå som helst leker in kunskaperna i Petter och Lottas medvetande och gärna gränslar en käpphäst för att i vild sopkvastbatalj illustrera historiska slag.
En barnboksfarbror är lätt att känna igen. Aningen rundhyllt, ofta iförd rock, alternativt omodern kostym. Men det viktigaste kännetecknet är ändå farbrorns drömmande blick och försynta sätt. I barnbokens värld är farbrorn sällan någon som tar för sig. Blygt begrundar han sakernas tillstånd och skaffar sig, som sagt, ibland udda bekantskaper. En tvättäkta farbror är möjligen grå på utsidan men bär barnasinnet i innerfickan. Ofta är han dock ganska ensam, i varje fall inledningsvis. Såväl Barbro Lindgrens klassiska farbrorssaga, liksom Peter Cohens och Olof Landströms skildring av Herr Bohm och hans sill, berättar om utanförskap.
Så också Ann-Christine Magnussons och Lars Winnerbäcks färska ”Stig tittar ut”, en bok vars grafiska utformning lånat hålet i pärmen av Tove Janssons underbara ”Hur gick det sen?”. Genom hålet kikar dock inga Mumintroll utan Stig. Han som bara har en endaste vän: hamstern Björn.
Stig hör definitivt till kategorin farbröder. Visserligen saknar han både hatt och rock men bär å andra sidan rutig slipover, mittbena och glasögon. I likhet med många av sina ”bröder” är Stig ensam. Och argsint bör tilläggas. Men som Ferlin skrev: ”dessa spjut som jag sträcker ut, har genomborrat mig själv förut…”
Stig mår inte bra. Han i det närmaste barrikaderar sig mot grannarna i höghuset. Med hamstern i handen spanar Stig misstänksamt ut genom lägenhetsdörrens tittöga. Men så ordnas det gårdsfest och Stig tvingar sig dit. Visserligen är han en riktig partykiller, men när Björn senare under natten blir sjuk och dör får Stig ändå hjälp av de grannar han tidigare dissat. Vi anar en öppning. Fast vem vet, Stig kanske i stället köper ny hamster.
Hur som helst är det något särskilt med Ann-Christine Magnussons berättelse till vilken Lars Winnerbäck debuterar som barnboksillustratör. Text och bild beskriver väl det som finns men sällan syns. Jag gillar Stig som plirar där bakom sina av Winnerbäck utformade töntbrillor. Och nog har han ändå något gemensamt med Tove Janssons figurer. Kanske är han en brylling till misantropiska Misan? Och måhända suckar han i likhet med sin skapare Lars Winnerbäck: ”Jag får liksom ingen ordning på mitt liv.”
Det får nog inte heller Koko i ”Koko och Bosse” av Lisen Adbåge. Det behöver han ju heller inte eftersom Koko har Bosse, en 2012 års trendsättare vad gäller farbroderlig klädsel: ulltröja, röda brallor och för kort grön kavaj. Ingenting sägs ut, det sker sällan hos Lisen Adbåge som litar på läsarens slutledningsförmåga. Men kanske är Bosse lika ensam med sin lille Koko som Stig är med sin hamster, lilla farbrorn är med sin hund och Herr Bohm med sin sill.
Koko och Bosse utgör en ö i tillvaron. Två motsatser i en överlevnadsgemenskap. Stor och liten. Beskyddare och beskyddad. Ordning och oförutsägbarhet. Allt är ändå möjligt och det är öppenheten inför detta som i lyckliga stunder gör små farbröder till riktigt stora människor.