På förmiddagen den 7 april 1926 stiger Benito Mussolini ut på Campidoglio i Rom. Inne i Palazzo dei Conservatorio har han just invigt Sjunde internationella kirurgkongressen, hyllat läkarna för deras kunskaper och tackat för alla gånger de plåstrat om de blessyrer han hjältemodigt ådragit sig under första världskriget.
Därute väntar en nyfiken och jublande folkmassa. Först noterar ingen att en kortväxt figur helt intill honom riktar en pistol mot hans huvud. Skottet från nära håll missar till hälften och träffar näsan. Skytten siktar igen, men den här gången klickar pistolen.
Uppståndelsen är oerhörd. De närstående kastar sig över förövaren, slår, sparkar och sliter i hår och kläder. Bara för att upptäcka att attentatsmannen är – en kvinna.
Polisen skulle snart finna fler häpnadsväckande omständigheter. Violet Gibson, 50 år gammal, var känd som en tillbakadragen, varmt religiös kvinna med fina anor: baronessa och dotter till den starkt konservative lord Ashbourne, Edward Gibson, lordkansler på Irland.
Från första ögonblicket kom polisens utredning att dra åt två rakt motsatta håll. Var baronessan skvatt galen? Eller var hon sammansvuren i en större komplott?
Eftervärldens svar kan tyckas klart. Efter något år av förhör och undersökningar skickades Violet Gibson hem till England, där den skandaliserade familjen såg till att låsa in henne på ett sinnessjukhus för resten av livet. Hon dog 1956.
En galning således. Enkelt och bekvämt. Men ju närmare man granskar fallet, visar historikern och journalisten Francis Stonor Saunders i den rafflande och inträngande berättelsen ”The woman who shot Mussolini”, desto mer komplicerat och intressant blir det. Det är en bok med avsevärt historiskt siktdjup, i förbifarten också ett slags kommentar till vår tids diskussioner om politikermord och religiös terrorism.
Från ena hållet sett har Violet Gibsons väg till Campidoglio en slående likhet med en muslim av modern medelklass som dras till fundamentalism och martyrskap genom våld. Från andra hållet kan hennes dåd te sig som ett mycket förutseende försök att i tid undanröja en tyrann som skulle komma att kosta hundratusentals människor livet.
Violet Gibson var en särling, så mycket är klart. Hon föddes 1876 och växte upp under intryck av den växande irländska nationalismen. Hon var näst yngst, inåtvänd och något sjuklig i en stor syskonskara där de flesta var resoluta och handlingskraftiga.
Steg för steg följer Stonor Saunders hur den sköra och mentalt febriga men intellektuellt rörliga Violet Gibson liksom pressas samman under trycket från familjens samhällsställning, kvinnorollens begränsningar och samtidens politiska utveckling.
Hennes äldre bror Willie som hade större handlingsfrihet tog tidigt steget fullt ut. I stark opposition mot fadern rörde han sig i radikalt nationalistiska kretsar på Irland och konverterade till katolicismen 1890. Violet var betydligt mindre expansiv, men mer brinnande i sina övertygelser, främst då de religiösa. Hon söker en egen plats – och en Uppgift.
1902 följde hon broderns exempel och konverterade. Hon hade funnit en gren av katolicismen som drog åt socialismen och ville göra upp med påvestolens auktoritära traditioner. Delar av rörelsen var starkt aktivistisk och betonade handlingens etik.
Efter en retreat under ledning av en nitisk ledare 1916 hade Violet, som man skulle säga i dag, radikaliserats. Hon var nu övertygad om att Gud hade ett uppdrag åt henne – frågan var bara vilket.
Samtidigt visade hon tecken på psykisk instabilitet, var enstörig och bistert mån om sin integritet. 1923 attackerade hon en tjänsteflicka som inte lämnade henne i fred med kniv och hamnade en kort tid på mentalsjukhus.
På en resa 1911 hade Violet Gibson lärt sig älska Italien. Särskilt renässansen, och i synnerhet den renbränt fromme målaren Fra Angelico. Nu drömde hon om att återföra landet till den rätta ordningen. Under en tid då Englands elit, inte minst den dåvarande finansministern Winston Churchill, hälsade den italienska fascismen och dess ledare med största entusiasm såg hon utvecklingen som katastrofal.
Skickligt varvar Stonor Saunders hennes historia med en skildring av Benito Mussolinis lysande uppgång och snöpliga fall. Författaren, förstår man, delar till fullo Violet Gibsons syn på regimens moraliska ruttenhet, och lika lite som hon förstår hon hur omvärlden kunde låta sig förföras.
På hösten 1924 återvände hon till Italien. Den här gången hade hon en pistol med sig.
Hon tog in på ett nunnekloster i Rom, och under ett års tid slet hon med djupa tvivel. På våren 1925 försökte hon ta sitt liv med pistolen. Men till sist hade Gud gjort sin vilja klar.
Det som stört Violet Gibson mer än något annat var hur kyrkan korrumperades. Vid ett flertal tillfällen hade Vatikanen välsignat Mussolini. Mycket talar också för att hon från början egentligen tänkt skjuta påven själv, men han visade sig alltför svår att komma åt.
Så fick det bli Mussolini i stället.
Polisen blev inte klok på Violet Gibson. I förhören kunde hon i ena ögonblicket verka tokig och yra om Guds uppdrag, i det andra var hon glasklar och förslagen. På frågan om hon haft medbrottslingar svarade hon avsiktligt svävande, och hon tycktes närmast älska att ljuga.
Men polisen lyssnade dåligt, menar Stonor Saunders. Allt står där, i förhör och dagböcker, bara man läser med rätt glasögon. Bakom Violet Gibsons handling låg möjligen både en portion galenskap och en portion rationell politik – men framför allt en djup religiös övertygelse och en stark längtan efter martyrskap. Men år 1926, sjuttiofem år före attentatet mot World Trade Center, var den sortens idéer inget världen tog på allvar.
Mussolini, som inte ville kännas vid att det kunde finnas några konspirationer mot honom såg henne helst som rent galen. Radikalerna i partiet ville tvärtom utnyttja tillfället för att jaga motståndare.
Så kom utredningen delvis att styras av den politiska utvecklingen, och eftersom Il Duce utsattes för fyra attentat samma år såg det en tid mörkt ut för Violet Gibson. Men efter direkt ingripande från Mussolini fick hon till sist resa hem, eskorterad av familj och detektiver direkt till ett lyxigt mentalsjukhus i Northampton.
Under de följande åren skulle både historien och England ironiskt nog komma att ge henne rätt: det hade nog varit bäst för världen om attentatet lyckats. Det konstaterade till och med systern Constance, som var den som å familjens vägnar höll henne inspärrad. Ändå var hon för rädd både om familjehedern och för nya våldsdåd för att våga släppa ut Violet.
Så blev hon sittande livet ut, i trettio år, långt efter att Mussolini till sist hängts upp i anklarna av sitt eget folk och kriget tagit slut. Till synes tyst och böjd under sitt öde.
Men bara till synes. Stonor Saunders, som gått igenom hela hennes akt på sjukhuset S:t Andrews, visar att hon aldrig gav upp sina högdragna protester och envisa försök att ta sig ut. Men sjukhuset släppte sällan i väg hennes brev och skrivelser.
Vad hade hon då gjort om familjen givit efter och låtit henne gå fri? De bevarade breven lämnar inget tvivel på den punkten.
Ända fram till Mussolinis död 1943 hade hon försökt ta sig raka vägen till Italien för att försöka på nytt. Violet Gibson svek aldrig sin Gud.