Varje historisk omvälvning har sin hjälte. Eller antihjälte. Symbolgestalten framför andra för den stora börskraschen 1929 är den svenske finansmannen Ivar Kreuger. Tiotusentals människor, främst amerikaner, hade satsat allt de ägde på honom.
När han sköt sig den 12 mars 1932, 52 år gammal, öppnade sig en avgrund. Kreugers dittills så imponerande affärsimperium visade sig vara en oöverskådlig labyrint av korsägande, skulder och kreativ bokföring som bara han själv känt till detaljerna i. En panikslagen värld behövde en skurk att skylla sina olyckor på och Ivar Kreugers eftermäle blev därefter.
Kreuger var en begåvad och företagsam svensk byggnadsingenjör som i början av 1900-talet skördat stora framgångar genom att introducera en byggmetod med armerad betong, som han lärt sig i USA. Hans företag Kreuger & Toll var med och byggde både Stockholms stadion – som Kreuger personligen finansierade – och Stadshuset.
Men vägen till den stora världen gick via tändsticksbranschen. Kreuger köpte in sig i Svenska tändsticksaktiebolaget, STAB, och lanserade efter första världskriget en originell affärsidé. De sönderslagna länderna behövde lån och den allt mäktigare Kreuger erbjöd dem det – mot att han fick monopol på tändstickstillverkning i deras länder. Då kunde han nämligen ostört höja priserna och ge både sig själv och de investerare han lockat högsta möjliga utdelning.
Det var fräckt, men det fungerade.
Pengarna skaffade han genom att sälja papper på den amerikanska finansmarknaden, ”participating debentures”, ett mellanting mellan aktie och obligation. Det var en nyhet, och i 1920-talets glödande högkonjunktur slogs folk om att få köpa.
Hur lyckades en svensk byggnadsingenjör bräcka USA:s mäktigaste banker i konsten att låna in och ut pengar? Det är främst på den punkten den nya biografin ”Tändstickskungen Ivar Kreuger. Århundradets finansskandal” har något intressant att säga. Den är skriven av den amerikanske författaren och ekonomijuristen Frank Partnoy, och landar förstås mycket lägligt efter vår egen tids stora finanskrasch.
Ivar Kreuger, menar Partnoy nämligen, är djupt underskattad av eftervärlden, både som industriledare och finansman. Han var långt före sin tid. Än i dag använder både finans- och företagsvärlden många av de metoder som han var först med att ta till i stor skala.
Han var uppfinningsrik, kreativ och målmedveten, dessutom en mästare i övertygandets konst som både charmade och trollband sina lyssnare. Inledningsvis får Partnoy honom att framstå som en fullfjädrad illusionist. På skakiga grunder lyckades han förföra bankmän och revisorer i USA till att gång på gång acceptera löst nedkastade bokföringsuppgifter.
Man häpnar över godtrogenheten, naturligtvis infördes också strängare regler för revision och kontroll som en följd av Kreugerkraschen. Men som den senaste krisen visar hjälper inga kontrollinstrument i världen mot smarta aktörer. De ligger alltid steget före. Och eftersom världen vill bedras finns alltid plats för en Ivar Kreuger, senast hette han Bernie Madoff.
När Kreuger dog blev alla papper i hans namn värdelösa över en natt, spararna var ruinerade och det som var kvar av hans tillgångar auktionerades ut till underpris och skingrades.
Det är ändå inte hela historien. Partnoy ägnar slutet av boken åt att delvis ärerädda den Kreuger han nyss framställt närmast som skojare. För det första var hans företag faktiskt fullt friska och fungerande. Hans tändsticksimperium var globalt, STAB klarade både krig och finanskrascher och lever än i dag under namnet Swedish Match. Han lade den finansiella grunden till SF, Svensk Filmindustri. De stora lån han förmedlade till krigshärjade stater bidrog till att få Europa på fötter under mellankrigstiden.
Hade världen givit Kreuger större tuggmotstånd på 20-talet och varit i mindre behov av ett hatobjekt på 30-talet är det inte omöjligt att hans gärning framstått i en riktigt glansfull dager. Någon ängel var han inte, men hans metoder höll sig varken mer eller mindre inom lagens råmärken än de flesta framgångsrika kapitalisters.
I alla händelser är historien om hans liv rätt fantastisk, tyvärr faller Partnoy i den inte ovanliga biografiska fällan att förgylla föremålet lite extra. Insiktsfulla ekonomihistoriker jag talar med säger att Kreuger visserligen var innovativ, men att det knappast var han som uppfann alla de finansinstrument han satte i spel, något författaren vill påskina.
I samma anda romantiserar han gärna Kreugers person, bland annat genom att blåsa upp Greta Garbos roll i hans liv. De träffades, sant, men det var inte Kreuger som först upptäckte den unga Greta på varuhuset PUB (till och med den källa Partnoy här refererar till, Barry Paris bok ”Garbo” från 1995, berättar en annan och betydligt mer sannolik historia).
Klåfingrigt och onödigt ytligt, eftersom det nog finns andra och betydligt intressantare saker att berätta om den hemlighetsfulle Ivar Kreuger som aldrig gifte sig men hade en älskarinna i decennier och levde ett flott liv där han träffade långa rader av kvinnor. I ungdomen hann han driva restaurang i Johannesburg, bygga skyskrapor i New York och delta i ett brobygge i Mexiko.
Så har också en lång rad böcker skrivits om honom. Psykoanalytikern (!) Poul Bjerre skrev redan 1932 en bok där han såg Kreuger som ett slags övermänniska som skapat det första finansiella konstverket. Bankmannen Lars-Erik Thunholm gav 1995 ut en tillförlitlig, men torr levnadsteckning, även den delvis till Kreugers försvar. Journalisten Maria-Pia Boëthius forskade en tid om Kreuger och har vittnat om den svindel man lätt grips av i hans närhet. Man närmar sig en avgrund, skrev hon, en Edgar Allan Poe-figur, ”en isande ensamhet … som omsluter ett hjärta av guld”.
Jag misstänker att den verkligt spännande och levande historien om Ivar Kreuger ännu återstår att berätta.