Jonathan Franzen var en av de där smarta, välputsade, högutbildade urbanamerikanerna som etablerade sig på 1990-talet och genast blev mer eller mindre geniförklarade. Quarterback i den litterära motsvarigheten till fotbollsligan blev han 2001 i och med romanen ”The corrections”.
Det var den där romanen som alla som brukar läsa böcker uppmanade varandra att läsa, även här hemma i Sverige.
Och visst var ”The corrections” värd all uppmärksamhet i det att den nästan kusligt pricksäkert skildrade den västerländska majoritetskulturens liv och leverne och profetiskt frammanade de kommande årens Bushera med dess paranoia och osäkerhet. Det var en stor roman, i den stora traditionen där namn som Thomas Mann, Leo Tolstoj och Don DeLillo brukar droppas.
När jag nyligen läste om den drabbades jag av samma smygande olustkänsla som när jag läste den första gången. Franzen skildrar en vanlig amerikansk familjs öden och balanserar på gränsen mellan realistisk sedeskildring och satir, och det händer inte sällan att han trampar över. Han blir för rolig, helt enkelt, på sina huvudpersoners bekostnad och lyckas aldrig riktigt få liv i dem.
Oavsett detta är det helt klart att ”The corrections” är en roman som förtjänar en alldeles egen tidskapsel till förmån för framtida mentalitetshistoriker.
Det har naturligtvis varit ett sanslöst liv kring Jonathan Franzens nya roman. Det vi slentrianmässigt brukar kalla för ”en litterär händelse” brukar i princip alltid vara ganska stillsamma affärer, jämfört med hajpen kring till exempel filmer, konserter och datorspel. Men i och med Jonathan Franzens nya roman ”Freedom” har de stora pukorna dragits fram och jag hade inte blivit förvånad om jag fått höra att medelålders läsare köat med tält och termosar utanför bokhandlarna längs den amerikanska östkusten.
Med all rätt i så fall. För ”Freedom” är en alldeles enastående roman, den också. Även här står en amerikansk kärnfamilj i Fokus – de heter Berglund – och även här kedjekopplar Franzen små tragedier till större.
Det inledande kapitlet tar andan ur mig. Det är en 25 sidor lång skiss av en amerikansk gata och människorna som bor där. Gatan heter symboliskt nog Barrier Street och paret Berglund var de första att flytta till det nedgångna slumkvarteret och därmed inleda gentrifieringen. Redan i romanens första rad får vi veta att Berglunds redan har flyttat därifrån, för två år sedan. Någonting har uppenbarligen hänt.
Denna gång har Franzen släppt sina grövre satiriska verktyg för att i stället låta sina gestalter få utvecklas mer i fred, fria från den sofistikerade relationskomedins trådryck.
Familjen Berglund är vad man närmast skulle kalla all-American liberals. Det är högutbildade amerikaner som kan sin Marx, Frank O’Hara, Velvet Underground, New Yorker och Erica Jong. De lever ett amerikanskt liv fullt av dåligt samvete för att de lever ett amerikanskt liv. De källsorterar, är politiskt aktiva för demokraterna och bevistar välgörenhetskonserter.
Jonathan Franzen kan sin amerikanska medelklass utan och innan. Vanligen brukar en modern sedeskildrare få in ett dussin minnesvärda reflektioner, scener och formuleringar i en roman. Franzen nyper tag i tusentals detaljer och visar upp dem utan att ens behöva kommentera vad de står för.
Efter att ha kört igenom Barrier Street och givit ett sorts synopsis över vad romanen skall handla om – familjen Berglunds uppgång och fall – övergår Franzen till de enskilda familjemedlemmarna. Han gjorde så i ”The corrections” också.
Först möter vi modern Patty Berglund, i en självbiografi författad på inrådan av hennes terapeut. Näst mest uppmärksamhet får sonen Joey, medan dottern Jessica och herr Walter Berglund oftare smyger i kulisserna. Franzens dramaturgi fungerar ypperligt: att inleda boken med en mängd frågor om varför det och det hände, för att sedan belysa svaren ur en mängd perspektiv.
Nyckeln till ”Freedom” ligger just i titeln. Vad Jonathan Franzen beskriver är den västerländska bulldozerns själva kaross: den bildade medelklassen. Välstånd ger frihet, men friheten blir så småningom ett fängelse i ett samhälle fullt av komplicerade paradoxer. Detta med gentrifiering är ju ett klassiskt exempel: medelklassen intar sakta en ”charmigt ruffig” och ”chict pittoresk” stadsdel och berövar den på allt som gjorde den charmig och pittoresk.
Man kan bli en hycklare och rationalisera bort sådana paradoxer. Man kan också gå sönder.
Den unge och medvetne Walter Berglund – innan han började arbeta för kolindustrin – försöker övertyga sina blivande svärföräldrar om det absurda i tanken på en ständigt ökad ekonomisk tillväxt: ”om man tänker efter så är en tillväxt på en mogen organism i grund och botten en cancer, eller hur? Om man har en tillväxt i munnen eller tarmen så innebär det dåliga nyheter, inte sant?”
En annan paradox är förstås att Jonathan Franzens läsare väldigt mycket liknar de gestalter han manar fram. Vi känner igen oss i romanen, tar till oss och skäms lite, beslutar oss för att i stället känna igen våra grannar och går visslande vidare.
Men ingen skugga över Jonathan Franzen och ”Freedom”. Det är en fantastisk roman, och när den sätter punkt känns det som om den också har satt punkt för mänskligheten som vi känner den.