Anna Maria Lenngren har skrivit en av den svenska skaldekonsten mest vemodiga och dagsaktuella dikter: Den heter ”Pojkarne” och inleds med raderna; ”Jag minns den ljuva tiden, / jag minns den som igår, / då oskulden och friden /tätt följde mina spår”.
Vad Lenngren inte visste var att hon då, i 1700-talets slut, definierade en litterär genre som inte skulle komma att blomma upp förrän 150 år senare. I dag är den manliga uppväxtskildringen en välkänd företeelse, historiskt företrädd av allt ifrån Mark Twains ”Tom Sawyer” via Kar de Mummas ”Två år i varje klass” och vidare till exempelvis Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula” och många andra lyckligt nostalgiska skildringar.
Den kvinnliga motsvarigheten är av olika skäl inte lika lyckligt nostalgisk, men det är en annan och mer komplicerad diskussion.
I dag ger Fredrik Ekelund ut sin replik till genren och den skiljer sig kanhända inte från tidigare bidrag. Det är en självbiografisk minnesstund som utspelar sig främst i 1960-talets Malmö och famnar de ämnen man kan vänta sig. Fotbollsmatcher i parken, grabbhierarkier, Beatles eller Stones, Zündapp- eller Puchmoped, Loranga eller häxblandning.
Det är svårt att beskriva en sådan här roman utan att låta raljant, men Ekelunds bidrag till genren har helt klart många fördelar.
Oklart vilka. Skulle jag vilja säga.
Men det hade varit att göra det för lätt för sig. Förutom de obligatoriska tidsmarkörerna och nötta fotbollsminnena (den som har sett den brittiska komediserien ”The fast show” minns säkert den lastgamle fotbollskommentatorn som, lätt homoerotiskt, ständigt flummar ut i barndomsminnen om ”tröjor som får bli målstolpar” på en eller annan tillfällig spelyta) – förutom detta krönikegods, försöker Fredrik Ekelund också närma sig kuggarna i det maskineri som driver nostalgin.
Han lyckas varken bättre eller sämre än någon annan som har försökt sig på att fånga människans ytterligt rationalistiska minne. Ekelund infogar drömmar, ordförklaringar, samtal mellan sig själv nu och sig själv då, samt andra metalitterära grepp. Han har till och med varit oironisk nog att ta med en klassåterträff 40 år post festum.
Jag tror att det närmaste han kommer sanningen är när han konstaterar att aprilsolen på den tiden alltid sken in genom rutorna, oavsett om det var november. Ljuset kopplas också till känslan av samhällelig trygghet och enhet med fungerande Folkhem och bara en kanal på tv som alla såg på.
Det är med andra ord just så patetiskt, fånigt och hjärtskärande smärtsamt som det låter. För min del så tycker jag att det är just det trevande och ofullgångna som gör Ekelunds bok till en bra roman.
”Mer liv än detta har jag aldrig upplevt”, skriver Ekelund på ett ställe om pojklördagarnas fotbollsmatcher.
Han har säkert rätt.
För vem vill sätta sig till doms över sina egna minnen, om de är lyckliga?