Adonis, i den grekiska mytologin ett resultat av incest mellan kung Cinyras och hans dotter Myrrha, var den vackraste av män. Han väckte allas åtrå och fick allt omkring sig att blomstra. I nuets medicin har han gett namn åt adoniskomplexet: ett manligt tvångssyndrom kopplat till det egna utseendet. Man är besatt av att förvandla kroppen, göra den muskulös och oemotståndlig. Och män är radikala i sin strävan att nå målet – inte bara med extremträning och kostfixering utan med droger, steroider och andra hormonpreparat.
Susan Faludi och en rad mansforskare har drivit teser om en maskulinitet i kris. Mannen behöver kroppen som nygammalt maktattribut. Perioden 1960–90 representerade stora framsteg för feminism och jämställdhet. Och det var just nu som vi såg en växande social fixering vid den manliga kroppen. Skulle alltså mannen bokstavligen pumpa upp sig när kvinnan hotar hans domäner? Är den hypermaskulina kroppen en strategi för att återerövra dominans när manlig makt inte längre byggs med utbildning, nätverk, profession och försörjningsansvar?
Frågorna är inte nya men värda en reflexion. En jämförelse mellan modellerna i tidningen Playgirl från 1970 och från 2000 visar slående skillnader. 1970 är idealtypen en rätt mager (men hårig) man, några decennier senare en uppbyggd jätte med hårlös bringa och svällande biceps. Manskroppen har fått ett starkt ökat marknadsvärde. Dressmanmaskulinitet, lyxig kalsongestetik, lagom tatuerade atletkroppar eller pojkmodeller med androgyn utstrålning säljer inte bara kläder och kroppsprodukter, utan dessertviner, mikrovågsugnar och semesterparadis. Den manliga torson lär vara nuets mäktigaste cross-over-bild; den appellerar till kvinnor, heterosexuella män, homosexuella män, kanske också till barn. Från 80-talet har andelen avklädda män ökat starkt i mediereklamen medan andelen avklädda kvinnor ligger relativt stabilt.
Utseende bestämmer alltså sexuell attraktion, men också förtroendekapital, möjligheter och status. Och i just den insikten molar en oro. Å ena sidan är vi medvetna om de medier och marknader som styr idealbilder och könsmönster. Vi ser sexualiseringen, stereotyperna och ytfixeringen. Men i förhållande till oss själva är vi å andra sidan infångade i just de ideal vi kritiserar och vill befria oss från. Kroppsdrömmars hotfullhet är att de tränger djupt in i vår blick, beblandas med moral och värderingar, men framstår som estetik. Den kropp – min egen eller någon annans – som inte passar in i normen döms ut.
Också manliga kroppar sugs in i den blicken. De senaste decenniernas yppiga akademiska, feministiska och populärkulturella kroppslitteratur har mestadels handlat om kvinnokroppen. Oftast har den framställts som vek och problematisk, men också (som Sara Danius nyss påmint om, DN 30/1) som kapabel att i husmoderlighetens namn klubba en ål, dekapitera en hare och klyva en levande hummer.
Bilden av manskroppen har varit lika motstridig. Historiskt sett har huvudfrågan varit hur medelklassens moderna man skulle uppnå rätt kroppslighet – inte råa muskler som associerade till arbetarklass eller pornografins dunkla domäner, utan en senig och balanserad kropp framtränad genom ädla idrotter som bergsklättring, fjällsport, tennis och löpning. Mot muskelmannen ställdes den tunna intellektuella kroppen som byggde hjärna, inte fett och muskler. (Var det sådana bilder som styrde Artur Lundkvists famösa kommentar om Lena Nymans kropp som ”ointelligent”?)
Mot både askes- och muskelkroppen ställdes också andra motbilder som den homosexuella mjukkroppen, skämtpressens småväxta underdogkropp och, framför allt, den feta kroppen. Trots att den har förknippats med framgångstyper som grosshandlaren, direktören och den godmodige trivselmannen har den varit utdömd från de flesta håll: folkhälsan, medicinen, välfärdsstaten, alla sorters arbets-, sport-, konsumtions- och kärleksmarknader.
När etnologen Fredrik Nilsson tar upp temat i ”I ett bolster av fett: En kulturhistoria om övervikt, manlighet och klass” gör han det kunnigt och inspirerat. Ändå bränner det inte riktigt till. Javisst, övervikt har alltid ogillats ur praktisk, militärstrategisk och hälsopolitisk synvinkel, ett privilegium möjligen reserverat för mecenater, finansmän och ikoner som Winston Churchill. Att fetma associerats med brist på disciplin, moral och ansvar gällde då som nu. 1900-talsföreningar som Fetmans fiender och Viktväktarna har haft en svår balansgång mellan förståelsens och förebråelsens blickar på sina medlemmar. Men varje enskild framgång med en motspänstig kropp har kunnat förvandlas till en saga med lyskraft och marknadsvärde.
Jagets omvändelse och kroppens seger är också nuets kanske mest självlysande berättelse. I sin manliga variant tenderar den att bli könad på ett annat sätt än den kvinnliga. Det gäller till exempel Jonas Leijonhufvuds omvändelsebok ”Bli en ny man: Från lönnfet till glödhet på 60 dagar”. Cool man i karriären upptäcker att han börjar sunka till sig, startar sin egen väckelse och kommer ut som hårdtränad, kökssmart och hälsomedveten atlet, till på köpet glödhet och med en rad säljbara recept i bagaget. Omslaget till elitlöparen Jonas Coltings ”Den nakna hälsan: Den definitiva guiden till naturlig fitness och hälsa” pryds av en helnaken författare på språng i havsbrynet, stolt över sin arkaiska manlighet. ”Jag strävar efter att göra min löpning enkel och minimalistisk. Naken. Ursprunglig. Att med ett minimum av kläder och utrustning kunna känna jorden förflytta sig under mina ben knyter an till mina löpande förfäder i tusentals generationer.”
Det är en man som har återerövrat herraväldet. Och på vägen erövrar han alla marknader: sporten, hälsoindustrin, resandet, maten. Han lägger under sig naturen, jorden, till och med den kulturella evolutionen. Vem kan klaga på den saga.
För många gömmer sig förstås något annat i sådana budskap, misstanken att vara utesluten från den framgång som en perfekt kropp tycks lova. En vag känsla av strukturellt underläge förknippat med ekonomi, utrymme och självkänsla. Adoniskomplexet är inte ens ett komplex, för målet är ouppnåeligt. Och för mannen finns ännu ett underläge: utåt förväntas han vara obekymrad om sin kropp och måste dölja sin känsla av otillräcklighet. Han kamouflerar sig i bylsiga kläder, exponerar sig inte för blickar, drömmer inte om att glida in bland gymmets blanka muskelmän. Är han överviktig vet han att blickar redan stämplat honom med brist på kontroll, intelligens och manlighet.
Han kan definitivt inte göra anspråk på att vara det återupprättade könet.