Fredrik Strage "Strage text"

Om det grovt sett finns två typer av kritiker brukar vi som skriver om böcker hamna i samma fack som de flesta som skriver om skivor: vi lägger oss an med en låtsat objektiv röst för att etablera en auktoritet och kamouflera personliga preferenser. Jag finner det omöjligt att recensera Fredrik Strages nya samlingsvolym ”Strage text” på det sättet. Det skulle kännas oärligt eftersom jag har läst honom så länge. Han själv tillhör ju dessutom den andra skolan kritiker, dem som hellre beskriver hur musiken faktiskt känns och vem man kan bli av att lyssna på den. Kritiker som gör en dygd av subjektiviteten.

Antologin ”Strage text” samlar reportage, kolumner, krönikor och recensioner, men oavsett formatet är personan ”Fredrik Strage” alltid närvarande i texten. Det är Fredrik läsaren nickar i takt med i Snoop Doggs hotellrum eller på synthklubben Tech Noir. Det är hans empati som förvandlar divor som R Kelly, Lisa Lopes och Blixa Bargeld till riktiga människor. Det är hans entusiasm som får nattbussresenärer, J-Rock-fans och manliga modeller att kännas viktiga och rörande.

Med Strages namn i titeln, hans ansikte på omslaget och honom själv som oftast återkommande karaktär är det svårt att inte också läsa antologin som en blyg självbiografi där huvudpersonen förpassats till utkanten av varje scen, som om han inte tyckte sig vara tillräckligt intressant för huvudrollen i sina egna äventyr. Texternas Fredrik är blyg, lite tafatt, påläst, observant och entusiastisk. Han har lätt att ryckas med, också mot bättre vetande, som när han diggar E-Type på after ski eller balanserar ovanför ett vattenfall med fanzinelegendaren Lisa Carver.

Men här är varje text också utrustad med en nyskriven personlig kommentar. I dem kan Strage, några rader i stöten, tillåta sin egen upplevelse att få huvudrollen. För oss som följt Fredrik Strage rätt länge i marginalen på sina egna texter är det de personliga bitarna som ger mest. Som när han nämner att han var lite småkär i Atari Teenage Riot-sångerskan Hanin Elias när det begav sig. Eller berättar hur kollegerna på hipstertidskriften Bibel fällde taskiga kommentarer om hans kläder och musiksmak tills han köpte Cyber Dog-brallor och började skriva om hiphop.

Det är här jag nu tvingas bli lite personlig. När jag gick på gymnasiet i Helsingfors fanns popkultur inte på kartan som en angelägenhet för intellektuella eller en karriär för allvarliga unga människor. Jag planerade en bana som historiker och smusslade med mitt nästan sjukliga intresse för internationella tidskrifter. 90-talets fundamentala revolution inom populärkulturkritiken hade inte nått till Norden än. Det hade varit otänkbart att på kultursidorna ägna spaltutrymme åt reggaefestivaler eller kristna hårdrockares onanivanor.
Jag kan säga utan överdrift att de svenska tidskrifterna Darling, Pop och Bibel förändrade mitt liv. Utan dem hade jag aldrig sökt till journalisthögskolan eller flyttat till Sverige. Det paradoxala är att när den breda populärkulturen skulle legitimeras så skedde det genom inrättandet av nya elitistiska kanon. Kulturkritikens revolutionärer byggde ogenomträngliga barrikader av ”koll”: av rätt och fel, kreddig och ute, hipp och töntig. En viktig del av projektet blev att ändra de kulturella spelreglerna så att nördig specialkunskap belönades.

I det nya kreddighetssystemet skulle det bli omöjligt för sådana som varit populära på högstadiet att vara coola, eftersom de hade för folkliga intressen. Det blev snabbt också väldigt svårt för rörelsens vanliga anhängare, läsarna, att hänga med i svängarna. Men bland mina ouppnåeliga avgudar, Bibel-skribenterna, var Fredrik Strage den som inte var läskig. Den som inte bara skrev som att man var där, utan också som att man var varmt välkommen. Den egenskapen har hans texter fortfarande.

När jag läser ”Strage text” får jag ofta bläddra tillbaka för att kolla vilket år en text är ifrån. Det är för att Strage har skrivit på samma sätt hela tiden. Han hörde aldrig hemma i den ironiska generationen. Han är för uppriktig, passionerad, nördig. Texternas Fredrik, syntaren som blev hipster-evan­gelist, är hård mot sig själv så att inte kreddpolisen ska hinna före.

Det provocerar mig att Per Hagman i introduktionen jämför Strage med en ivrig hund. Att Strage själv använder formuleringar som ”om jag hade bättre smak skulle jag inte få gåshud”. Hur han ångrar att han i en text skrivit så mycket om rollspelet ”Drakar och demoner”. Han vill ju inte bli missförstådd: ”Jag må ha varit en nörd men jag var aldrig nånsin en lajvare.”

Jag sympatiserar med uttalandet, eftersom jag själv länge gjorde den för utomstående precis lika meningslösa distinktionen att jag bara sysslar med progressivt lajv. Men det är ett mobboffersbeteende att inte stå för sina passioner bara för att de har låg status. Bibelkollegerna som inte ville bevaka syntkulturen hade fel och Per Hagman behöver skärpa sig: Fredrik Strage är inte en ”sötast tänkbara byracka” på skräpkulturens avträde. Fredrik Strage är den nördiga musikbevakningens Truman Capote. Men det känns som att han inte ens efter ”Fans” och ”Mikrofonkåt” helt har insett att det är dags att sluta be om ursäkt för de där metaltröjorna nu.

Strages reportageböcker har ett allmänintresse som ”Strage text” saknar. Självklart behärskar han även dagstidningskrönikans formel – en spaning, två exempel, en personlig reflektion och en knorr – men den åldras inte särskilt väl.

Han är bäst i det längre formatet, när det finns plats för en berättelse, för människor, adjektiv och metaforer. Så blir också ”Strage text” bäst i de äldre artiklarna där r’n’b är ett smalt specialintresse, svenska läsare behöver en förklaring på vad en shopping mall är för något och gymnasieeleven Fredrik Strage går på efterfest med Freddie Wadling. Det känns som att vara där. Igen.

Fotnot: Fredrik Strage är medarbetare i DN, därför bad vi frilansskribenten Johanna Koljonen gästrecensera.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut