Det ska vara en bok om Pillret i vår. Alldeles nyss kom Ingrid Carlbergs rafflande och med rätta uppmärksammade berättelse och nu ­ytterligare två inlägg, dels Fredrik Svenaeus "Tabletter för känsliga själar", dels John Virapens "Piller & profiter".

De är sinsemellan mycket olika. Svenaeus är medicinsk filosof och för en lågmäld och nyansrik diskussion om pillrets effekter på depressionstillstånden men också på människosyn, sjukdomssyn och föreställningar om normalitet. Han tar avstamp i intervjuer med patienter och läkare, och det är humanistisk forskning när den är som bäst, prövande, analyserande, vaksam på de egna "idolerna". Om vi ska förstå den antidepressiva ­revolutionen handlar det inte bara om hjärnans kemi, understryker han, utan om vilken roll vi vill tillåta känslorna att spela i vårt liv. Pillret förskjuter det känslomässiga raster genom vilket världen tolkas, en lisa för alla plågade och särskilt sårbara, men också en risk att känslighet förvandlas till ett opraktiskt personlighetsdrag på tvärs med den kapitala logikens krav på strömlinjeformighet.

Virapen snarare dundrar än ­resonerar. Tidigare vd för ett av de stora läkemedelsbolagen, svenska Lilly, har han gjort ett spektakulärt avhopp och debuterat som ulv i fårakläder med avslöjanden om mutskandaler på högsta nivå med förgreningar in i präktiga Socialstyrelsen. Berättelsen om hur en svensk expert köptes för att pres­tera ett fördelaktigt yttrande som skulle skynda på introduktionen av Prozac i Sverige är onekligen kittlande.

Den stora frågan är också vilka krafter som drivit pillerboomen. Det är fortfarande halvtabu att peta i det sensationella faktum att över en halv miljon svenskar på bara ett drygt decennium gjorts beroende av antidepressiv medicinering, och att upp till 40 procent av det särskilt bräckliga kvinnokönet på sina håll utropas till potentiella konsumenter. Det förklaras knappast av missar i hjärnans serotoninreglage; snarare i förändrade definitioner av vilka påfrestningar och svängningar, vilken sårbarhet och vilka personlighetsdrag och känslor, som är tolerabla.

På en punkt är Svenaeus och Virapen (liksom Carlberg) helt överens. Läkemedelsindustrin har varit synnerligen aktiv för att få så stora grupper som möjligt att definieras som just: deprimerade.