Filosofi i sin egen rätt. Baruch Spinozas bibeltolkningar befäste det kritiska förnuftets hemvist i det moderna projektet. En ny bok av Fredrika Spindler gör denna ofta dunkla 1600-talsfilosof angelägen för vår tid, skriver Carl Rudbeck.
Mycket av det vi kallar modernt eller till och med postmodernt kommer från Baruch Spinoza, den judiske filosofen som dog vid 45 års ålder 1677. Han är en av upphovsmännen till det moderna projektet som började med upplysningen. Till skillnad från sina två stora rationalistiska kolleger och konkurrenter, Leibniz och Descartes, som båda frotterade sig med samhällets aristokratiska toppar (Descartes dog i Stockholm när han var gäst hos drottning Kristina) var Spinoza en outsider och det i dubbel bemärkelse. Han var jude i det kalvinistiska Holland men dessutom förskjuten och fördömd av sin egen församling som – inte utan goda skäl – anklagade honom för ateism och farligt fritänkeri. Han var tvingad till en rotlöshet, ett outsiderskap, som blivit vanlig först i vår egen tid.
I sin koncisa ”Spinoza” läser Fredrika Spindler denna ofta dunkla filosof på ett sätt som gör att han fortfarande är en angelägen tänkare men utan att för den sakens skull bryta ut honom ur hans egen samtid som så starkt präglade honom. Hon analyserar de centrala begreppen i hans filosofi, speciellt ”conatus” som är varje kropps strävan att förbli. Hon påvisar släktskapen mellan detta begrepp och viljan till makt hos Nietzsche, som ju är husgud i många postmodernistiska hem.
Spinoza avskaffar Gud eller i varje fall omdefinierar honom så radikalt att det är svårt att skilja hans gudsföreställning från ateism. Gud är naturen och dess lagar; han är alltså fattbar för förnuftet. Hand i hand med denna förnuftsbaserade religion gick hans radikala för att inte säga revolutionära kritik av Gamla testamentet. Han läste den heliga skriften i förnuftets ljus och avskaffade därmed alla underverk. Eftersom Gud är naturen räcker det med naturlagarna. Underverk, om de alls hade funnits, skulle inte styrka Guds existens utan snarare visa att den ursprungliga skapelsen var bristfällig.
Profeter var inte Guds språkrör med ett privilegierat förhållande till Honom utan endast människor med ovanliga poetiska förmågor. Han hävdade att profeterna var mer påverkade av sin miljö än av Gud.
Det är genom det kritiska förnuftet som människor blir fria och endast i en demokrati kan människor tänka fritt. Vad som vid första påseende verkar vara ett abstrakt metafysiskt system blir till slut en radikal politisk frihetsfilosofi. Genom upplysningen skulle den komma att omdana först Europa och sedan stora delar av övriga världen. Om detta i dag tycks ganska självklart så är det till en betydande del tack vare Spinoza som det har blivit det.
Spindlers essä kan tjäna som en utmärkt introduktion till Spinoza, men den är också ett stycke filosofi i sin egen rätt. Här finns inget av elementär handbok.
Spindler läser sin filosof, som framgår genom den citerade sekundärlitteraturen, företrädesvis genom franska ögon. Och det har gjort en redan ganska svårtillgänglig filosof ännu lite svårtillgängligare. Hade hon i stället valt att stödja sig på engelsk eller amerikansk Spinozaforskning tror jag att det hade blivit en aning mera läsarvänligt. Men någon riktigt lättillgänglig Spinoza finns förstås inte.