Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Frida Nilsson: ”Ishavspirater”

Frida Nilsson är nominerad både till Augustpriset och till Nordiska rådets pris.
Frida Nilsson är nominerad både till Augustpriset och till Nordiska rådets pris. Foto: Vilhelm Stokstad / TT

Augustnominerad. Språket imponerar i lyckad pastisch.

Kapitelbok

Frida Nilsson
”Ishavspirater”
Natur & Kultur

Ett småsyskon i fara kickar igång handlingen i Frida Nilssons ”Ishavspirater”. Siris lillasyster Miki rövas bort av piraten Vithuvud, och de som rövas av honom, de finns inte mer. De fångade barnen sliter i gruvan tills de knäcks och dör. Alla vädjar till Siri att glömma sin syster men hon vägrar, och så börjar äventyret.

Grunden för en lyckad bok är ofta att skapa en lättälskad karaktär och sen göra livet till ett helvete för denne. Ju fler jävligheter som lastas på huvudpersonens axlar desto bättre. Och Siri går verkligen igenom ett inferno i sökandet efter sin syster. Hon kastas mellan olyckor och svek, hon står öga mot öga med rasande sjöjungfrur och vargar vars tänder är långa som knivar, hon slängs från relingen i iskallt vatten och lämnas att dö, och så håller det på, i ett rasande tempo.

Texten liknar stundtals en pastisch, med överdrifter som gränsar till det komiska. En skum typ har diamanter i stället för tänder i munnen, och piraterna äter papegoja till kvällsmat. Men groteskerierna går aldrig ut över spänningen.

Intrigen är lyckad, men den största kvaliteten finns i språket. Frida Nilsson förmänskligar naturen och elementen, nattkylan är ”rask och ilsken”, och ”vattnet som slår mot skrovet hamrar med sina hundratals nävar som om det ville säga: Släpp in mig!”. Varje vindpust känns levande. Här finns formuleringar så perfekta att jag kastar mig efter pennan för att stryka under dem, det är just språket som höjer ”Ishavspirater” över annan svensk fantasy för den här åldern.

Boken är glest illustrerad av Alexander Jansson, där karaktärerna poserar för porträtt snarare än tar aktiv del i handlingen, vilket gör att teckningarna stoppar upp utan att tillföra särskilt mycket. I bakgrunden finns även ett politiskt patos. Barnen förtrycks i gruvan av en grym chef, även denne ett offer för systemet, och Siri är ilsken på människor som äter kött och ”tar mer än de behöver”. Frågeställningar som ger en svag, men inte unken, doft av 70-talsklassiker som ”Kåldolmar och Kalsipper”.

Frida Nilsson knep sin tredje, välförtjänta Augustnominering för den här boken. Även om den inte når upp till riktigt samma nivå som hennes mästerverk ”Jagger, Jagger”, 2010-talets bästa svenska barn- och ungdomsbok, är den definitivt en av årets bästa böcker.