Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Bokrecensioner

Fruktbart och lärt om snippan

I ”Kunskapens frukt” skärskådar Liv Strömquist det kvinnliga könsorganets tragiska idéhistoria, från Bibeln till Freud och rymdsonder. Det här är riktigt välkalibrerad humor som borde nå skolorna, skriver Moa Matthis.

Seriebok

Liv Strömquist
”Kunskapens frukt”
Galago

Det finns böcker som man skulle vilja skicka bakåt i tiden och sätta i handen på sitt yngre jag. Liv Strömquists nya seriealbum ”Kunskapens frukt” är en sådan. På nattygsbordet hos den frusna 15-åriga anorektikern som lyckades banta bort sin ”ofräscha” mens. Gömd i den ambitiösa 25-åringens boktravar där Augustinus, Strindberg och andra genier tävlade om att bräcka varandra i kvinnohat som förr eller senare alltid hamnade under midjan på den där syndiga, förledande platsen som inte ens har något riktigt namn, men som många män genom historien, med Strömquists ord, har varit alltför intresserade av.

Och varför inte i händerna på den väluppfostrade 40-åringen som jag var när jag skrev en bok om det kvinnliga underlivets maktpolitiska betydelse på 1600-talet? Jag var ju egentligen lika förbannad som Strömquist på gruppen intresserade män som 1965 genomdrev att man skulle gräva upp drottning Kristina för att studera skelettets genitalier, men vågade inte ens tänka tanken att också jag hade ”uppskattat ett lite mer mañana-mañana-tänk i relation till det som brukar kallas för det kvinnliga könsorganet”. Eller, ”Fuck off för evigt” som Strömquist låter en magnifik Kristina pratbubbla som avslutning på första delen i denna kunskapsteoretiskt-filosofiskt-vetenskapliga genomgång av det kvinnliga könets kulturhistoria.

För ”Kunskapens frukt” är en spränglärd bok som på knappt hundra sidor hinner berätta om hur en vulvadyrkande forntid övergick i antikens enkönsmodell där det manliga könet var norm men kvinnans orgasm nödvändig för barnalstring. Alla visste att klitoris måste resa sig och svälla för att det skulle bli barn, och därför kunde den österrikiska prinsessans livläkare ännu 1740 rekommendera att ”Hennes allra heligaste Majestäts vulva borde kittlas före samlaget”.

Hundra år senare när Gud var halvdöd och vetenskapen tagit helighetens plats hade kvinnlig njutning blivit en samhällsfara och läkarkåren drog i strid med skalpeller och frätande syror. Med klitoris ur vägen blev det kvinnliga könsorganet ett hål som måste fyllas av penis normalis, dosim repetatur enligt Freud, för att kvinnan överhuvudtaget skulle ha en chans att uppleva sig som en människa enligt Sartre. Det sena 1900-talet återupptäckte klitoris, men med exempel ur dagens rådgivningsspalter och biologi­böcker visar Strömquist att hålet består och fortfarande måste fyllas. Eller, som det heter på Latin Kings grötrimsrap: ”In och ut, in och ut. Du med ditt sår och jag med mitt spjut.”

Det kvinnliga könsorganets kulturhistoria är våldsam och inte särskilt upplyftande, men det har sällan varit så roligt att läsa om ”tusentals år av riktigt, riktigt pissig forskning”. Det beror på att ”Kunskapens frukt” är riktigt, riktigt välkalibrerad humor, skickligt gestaltad i mötet mellan bild och text.

Det är till exempel alldeles omöjligt att inte skratta ihjäl sig åt mini­serien om 1800-talets trendiga mens­intresse där ett dunkande litet hjärta svävar mellan Sigmund Freud och Wilhelm Fliess som ser varandra djupt i ögonen med lystet halvöppna munnar. Trots att man vet vilka förödande konsekvenser deras ”bromance” fick för den kvinnliga patient vars ansikte Fliess hackade sönder för att bevisa sin teori om sambanden mellan kvinnors genitalier och deras näsor. Eller åt utomjordingarna som råkat hitta rymdsonden Pioneer och inför avbildningen av kvinnan som är alldeles slät mellan benen frågar sig om en pallar att ta kontakt med en art som inte ens kan rita en helt vanlig vulva. Eller åt de gammaltestamentliga profeterna som high-fivar varandra efter att ha malt på om kvinnlig orenhet genom flera serierutor.

Det är en karnevalisk humor som använder språklig och visuell collageteknik för att avslöja det löjliga och bisarra i könsmaktsordningens anspråk på visdom och vetenskaplighet. Strömquist lägger aldrig ord som inte sagts eller skrivits i munnen på någon, men när Sartre uttalar sig om kvinnors ihålighet i form av en liten bläckkladdig gubbe bland andra bläckkladdiga gubbar hör man plötsligt hur fånig han är. Bildmediets pedagogiska kraft består inte minst i den komprimerade upprepningen – tio pratbubblande gubbansikten på samma sida – som får oss att se det allmängiltiga mönstret där vi tidigare bara sett det enskilda geniet.

Därför borde ”Kunskapens frukt” köpas in av Sveriges alla skolor och delas ut till högstadieelever som våndas över hängande blygdläppar och som tror att ”kvinnor behöver minst 20 minuters uppvärmning innan de är redo för seriöst sex”. Som om de vore bilmotorer som ska kallstartas. Man kan inte skicka böcker bakåt i tiden, men man kan skicka dem in i framtiden så att mänsklighetens ”extremt osofta, borderlineartade, love-or-hate-relationship” med den mänskliga kroppsdel som kallas det kvinnliga könsorganet får ett lyckligt slut.