Nu, tvåhundra år senare, finns denna filosofiska megaklassiker för första gången i fullständig översättning på svenska. Det är en av de gångna årets viktiga bokhändelser.
Med sin "Andens fenomenologi" införde Hegel något nytt i filosofin. Den filosofiska tanken avstår här genast från anspråket att nå en bortomhistorisk sanning. Filosofins uppgift är att ge begreppslig röst åt sin egen tid och situation. Och vägen dig går inte via något distanserat sociologiskt betraktande. Det filosofiska medvetandet måste i stället vara redo att offra sig självt och sina mest omhuldade illusioner på vägen.
I Hegels system finns ingen trygg vilopunkt. Erfarenhetens väg är på samma gång förtvivlans, sönderfallets och återskapandets väg.
Kant trodde att man först kunde beskriva förnuftet, för att sedan undersöka hur förnuftet formar världen. Hos Hegel finns inga sådana säkra zoner. Världen är redan från början inne i subjektet, och subjektet redan från början utelämnat till världen. Att förstå det sammanhang man ingår i kräver att man på ett nyktert sätt ger sig hän åt livets eget berusning.
Hegels Fenomenologi har beskrivits som en filosofisk bildnings-roman. Huvudpersonen är då den mänskliga anden i dess förändring och förvandling såväl psykologiskt som historiskt.
I sin inledande position befinner sig anden i den enklaste form av sinnlig visshet, som förstår vad tinget är genom att helt enkelt sluka det. Men på vägen mot sin destination möter anden tingen i deras språkliga och begreppsliga form, och via sin förmåga att negera vad de inte är.
Denna fortlöpande "bildning" innebär dock inte bara att anden får mer kunskaper om världen omkring sig. Den kommer också till insikt om hur den själv genom sitt erfarande medvetande är en del av världen, och omvänt.
Däri ligger den djupa spekulativa kraften i Hegels tänkande, att det förmår gestalta hur erfarenhet och begreppsbildning är ett på samma gång subjektivt och objektivt förlopp, där anden bokstavligen blir en annan genom införlivandet av det yttre och främmande.
Det är i detta sammanhang som Hegel presenterar den berömda berättelsen om "herren och slaven". Den gestaltar en arkaisk konflikt mellan två varelser som kämpar om varandras erkännande med döden som insats. När den förlorande väljer att underkasta sig och leva blir han den segrandes slav. Ur detta första sociala drama följer klassamhället och den fortsatta civilisationen.
För Marx var denna allegori en avgörande utgångspunkt för att tänka klassamhällets uppkomst. För Beauvoir fungerade det som en utgångspunkt för att beskriva kvinnan som mannens andra. Också Frantz Fanon fann där inspiration för en analys av relationen mellan koloniserade och koloniserande.
Andens resa inbegriper inte bara ett slags filosofiskt destillerad utvecklingspsykologi. Det är också en skildring av de avgörande stationerna på mänsklighetens moraliska, politiska och religiösa resa.
Hela tiden handlar det om att visa hur varje historisk fas och institution spelar en roll i det större dramat om hur anden kommer till självinsikt.
I bokens andra avsnitt presenteras bland annat "sedligheten", som den för-politiska moralitet som håller de elementära gemenskaperna samman.
Hegel diskuterar hur denna familje- och blodsbaserade moral kommer i tragisk konflikt med en statligt grundad allmän rätt. Genom en berömd läsning av Sofokles "Antigone" visar han hur den är dömd att gå under.
Hegel finner flera sådana tragiska stationer längs tankens och civilisationens utveckling, där två hållningar eller medvetandepositioner står emot varandra, oförsonligt, för att sedan gå under och återuppstå i en ny form. I gamla läroböcker hittar man ibland en förklaring av detta tänkande som ett möte mellan tes och antites som övergår i syntes.
Men detta schema, som Hegel själv inte använder, missar den dramatiska poängen, nämligen att det handlar om ett icke-harmoniskt förlopp, som likväl utmynnar i något slags försoning. Att försona sig med det man har kommit att bli, att införliva i filosofisk klarsyn den historia som lett fram till den punkt där vi står: så skulle man kunna beskriva den hegelianska terapin.
Något mer måste sägas om denna översättning, gjord av Sveriges kanske främste översättare av filosofisk litteratur, Sven-Olov Wallenstein, tillsammans med den amerikansk-svenske Hegelkännaren Brian Delaney, och med stöd av Jim Jakobsson.
Den är utgiven av det modiga filosofiförlaget Thales, och vackert formgiven av Ulf Jacobsen. Jag vågar satsa på att detta är den bästa nu existerande översättningen av "Andens fenomenologi", på något språk överhuvudtaget.
Översättarna har en djup förtrogenhet med den samtida filosofiska begreppsfloran, och svenskan är sällsynt väl lämpad för att ta hand om den komplicerade tyska filosofiska prosa som Hegel skapar.
Bitvis är Hegel mycket ansträngande att läsa. En och samma
abstrakta begreppskonstellation återkommer i nya relativa betydelseskiftningar, som trotsar varje entydig systematisering.
Det är känt att boken färdigställdes i viss hast, och innehåller stycken som förbryllar också de mest erfarna läsarna. Det är en fantastisk prestation att göra den så läsbar som den blivit.
Till detta bidrar också ett upplysande förord som återger hela strukturen i kritisk belysning. Det enda man hade kunnat önska sig därutöver är ett index över namn och centrala termer vilket finns i många andra utgåvor.
Bland de många teman som Hegel lämnat över till det moderna tänkandet att utveckla och begrunda slås man särskilt av "erkännandet".
Kampen mellan herren och slaven är till sist en kamp om erkännande, som herren vinner, men bara för att mot slutet av civilisationsprocessen tvingas att återskänka det till den befriade slaven.
Erkännandets politik har kommit att bli ett centralt tema i modern politisk teori, framför allt genom den kanadensiske filosofen Charles Taylor, men också genom Frankfurtskolans förvaltare Axel Honneth.
Om detta har den svenska idéhistorikern Victoria Fareld skrivit en prisbelönt avhandling, "Att vara utom sig inom sig. Charles Taylor, erkännandet och Hegels aktualitet".
Den visar som titeln antyder hur central Hegel är för att förstå den samtida politiska filosofin, och hur mycket som fortfarande finns att hämta där.
Fareld nöjer sig inte med att kunnigt rekapitulera en aktuell debatt. Hon tar också ett filosofiskt steg längre än både Taylor och Honneth och föreslår en politisk filosofi byggd inte på identitetsskapande erkännande, utan på en djupare existentiell utsatthet. Och där hämtar hon inspirationen från Hegel själv.
När anden ger sig av från sig själv i tillblivelsens äventyr, så är det inte bara för att manifestera sig själv i världen, utan också för att ställa sig till förfogande för en förvandling av det egna, och ett möte med det främmande.
Med en konkret och kreativ läsning erbjuder hon på så vis ett positivt svar på frågan om Hegels bestående aktualitet.