Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Geir Gulliksen: Berättelse om ett äktenskap

Foto: Baard Henriksen

Norske Geir Gulliksen har gjort stor succé med sin såriga äktenskapsskildring. Aase Berg läser en roman om övergivenhet där hoppfullheten finns i undertexten.

Roman

Geir Gulliksen

”Berättelse om ett äktenskap”

Övers. Urban Andersson. Weyler förlag

I Geir Gulliksens roman ”Berättelse om ett äktenskap” blir mannen lämnad. Frun drar. Jaget, Jon heter han, försöker se sig själv och det som hänt genom henne, genom att ta hennes blick. Det är säkert gjort och vackert; språket är sensibelt, mjukt och smärtsamt sårigt, utmärkt översatt av Urban Andersson.

Frun, hon kallas Timmy, skildras som självtrygg och drömsk; en varm inkänning som samtidigt är objektifierande. Det är som om Jon förskönar henne inifrån. Som vanligt när män bedriver empati: på gränsen till idealiserande sentimentalitet.

Jon och de två sönerna blir lyckliga av Timmys blotta närvaro, som om hon vore kärlekens väsen. När hon kommer hem efter jobbet blir han ”omtöcknad av ömhet”. Före katastrofen tycks de heller aldrig gräla. ”Vi satt bredvid varandra i soffan och pratade med klara, uppriktiga röster.”

Jag har svårt att tro på den idyllen.

Jag är inte säker på att Jon tror på den heller, snarare försöker han övertyga sig själv. Det är detta som gör Gulliksens roman så fascinerande: läsaren förstår mer om romanfigurerna än de själva gör.

”Vi upprätthöll en oupphörlig förälskelse med varandra, för att om möjligt försköna vårt liv”, konstaterar Jon. Förälskelsen är alltså ett val. Både deras förälskelse i varandra och sen hennes förälskelse i en annan man, Harald. Men man väljer inte förälskelsen i en annan utan anledning. Denna anledning är bokens svarta hål, den oroande undertexten som talar rakt till läsaren. Jon är däremot inte medveten om sprickorna i äktenskapet.

Förälskelsen som romantisering alltså, för att stå ut med kärnfamiljens tristess och livslögner.

Geir Gulliksen har skrivit den naiva hemmafruns övergivenhetsberättelse, upplevd av en man. Typ: Vi som hade det så fint och bra, och så blir jag hals över huvud lämnad för en annan!

Man kan förledas att tro att mannen i det vi kan kalla femtiotalsäktenskapet har en hemmafru av sexuella skäl, för att ha gratis tillgång till erotisk närhet. Men hemmafrun är snarare hans mamma. Det är här livslögnerna och dubbelmoralen i många äktenskap har sin rot. Det är här kvinnor tvingas välja mellan att bli horor eller madonnor.

Jon vänder på rollerna i femtiotalsäktenskapet; precis som så många frilansande hipstermän i dag, tror han att det är feminism att vara manlig hemmafru. Han jobbar hemifrån och sköter hushållet, står alltid färdig med maten, tänder mysiga stearinljus, det är bara pysslandet med snittblommor som fattas.

Han feminiserar sig, tar den omvårdande roll som kvinnor förväntas ha. Men att averotisera kärleken är inte feminism. Hemmafrurollen är alltid osexig. Kärnfamiljens maktdiskrepans krossar erotiken, oavsett vilket kön som befinner sig i underläge.

Och vad händer med barnen, som har haft en skyddad uppväxt? Äldste sonen i Gulliksens roman upplever en förkrossande förlust i och med föräldrarnas skilsmässa, eftersom han förväntar sig totalt stillestånd av dem, en stagnation som förutsättning för att han själv ska våga förändras. Sonen har investerat sin trygghet i föräldrarnas äktenskap, oavsett om de älskar varandra eller inte. Det är sorgligt om kärnfamiljens barn inte får lära sig starkare former av tillit än den ytliga garantin som föräldrarnas vigselringar ger.

Den manliga huvudpersonens lösning på problemet blir att låta Timmy vara ”fri”; han uppmuntrar henne att fantisera om Harald, även i sängen. Han tror sig om att kunna dela henne med den nya kärleken. Att han tänker sig att hon ska ha en älskare samtidigt som hon fortsätter att leva i äktenskapet tyder på att han, hur mycket mjukis han än försöker vara, vill ha kvar de patriarkala strukturer som upprätthåller kärnfamiljen genom hemligt dubbelliv.

”Vi hade varit tillsammans så länge och uppnått en så stor samstämmighet mellan oss att vi kunde dela allt, det trodde vi”, säger Jon.

Hur det känns när förljugna äktenskap brakar ihop vet vi mycket om, bland annat genom litteraturen. Men också uppriktighet kan vara destruktiv: ”Vi klarade det ända tills förtroligheten fick henne att anförtro mig något hon borde ha behållit för sig själv.” Ärlighet kan som alla vet vara ett övergrepp på integriteten. Är ärligheten verkligen ärlig, eller handlar det om kontroll genom överdriven intimitet?

Hur som helst funkar det inte. Svartsjukan äter honom. Detta är romanens plågsammaste del, när han under alltför lång tid går och väntar på att Harald och Timmy ska komma till skott.

Om Jon hade varit i Timmys kläder, så hade han varit otrogen tills attraktionen gått över, och han tror henne om att funka på samma sätt. I stället blir hon oåterkalleligt kär i Harald. Jon överrumplas av brottet mot de oskrivna patriarkala reglerna.

Gulliksen gestaltar en relationernas rävsax där inga utvägar längre är möjliga, eftersom den moderna feministmannen tror sig vara schyst och snäll men i grunden är oförmögen att släppa gamla mönster.

Men det finns hopp i Gulliksens undertext. I hans kritik av samtidens kärleksteater ser jag också en utopi för kärleken, som utgår ifrån kvinnans frihet snarare än mannens. För att bygga denna utopi måste vi först ta reda på hur kvinnlig frihet kan gestaltas, bortom manliga begär. Och frågan Gulliksen ställer är lika enkel som svår: Hur ser jämlik kärlek ut?