”Att handla är viktigare än att förhandla”, förklarar ministern myndigt. Den unge reportern har just frågat hur han kunde med att mitt under ett möte med de anställda förkunna att myndigheten de jobbar på ska läggas ned. Utan förvarning och utan att frågan ens diskuterats.
Året är 1990, ministern är Göran Persson och myndigheten är, eller var, Skolöverstyrelsen. Persson har just blivit ett hett politiskt namn sedan han lyckats kommunalisera grundskolan. Den imponerande handlingskraften gör att han nu intervjuas, lämpligt nog, för tidningen Ledarskap.
Reportern heter Gellert Tamas. Han har läst på, talat med folk i Katrineholm, på departementet och i den skakade lärarvärlden och kan i ett av de första större porträtten av Persson i svensk press teckna en närmast profetisk bild av Han Som Bestämmer, mannen som snart skulle dominera landets politik i ett årtionde.
Tamas skulle själv senare bli känd genom reportageboken ”Lasermannen” från 2002, en emblematisk sammanfattning av främlingsfientlighetens svenska 1990-tal som byggde på ingående intervjuer med John Ausonius, mannen som sköt invandrare i Stockholm.
Det var ett arbetssätt som låg helt i linje med Tamas tidigaste inriktning som journalist, förstår man av den reportagesamling han nu givit ut, ”En hel sekund i livet”. Ett urval på drygt trettio artiklar från 22 år som börjar i revolutionens Östeuropa och slutar på Tahrirtorget i Kairo.
En snygg båge – men det mesta och intressantaste handlar ändå om tiden emellan och landet Lagom: 90-talets Sverige.
Som inte längre var så lagom. 1991 gjorde Tamas en uppseendeväckande sammanställning av det förfärande antalet attentat mot landets flyktingförläggningar, något polisen dittills spelat ned – gärningsmännen var ju mest unga män på fyllan. Här som så ofta senare gick Tamas oförskräckt i närkamp med dem andra mest talade upprört om: våldsverkarna, skinnskallarna, invandrargängen.
Han följer AIK:s fruktade Black Army i bussen till en match i Malmö och ser på nära håll hur de bygger sitt destruktiva varumärke. Han lyckas baxa med sig en arg ung förintelseförnekare till Auschwitz.
I sådana mer ambitiösa reportage är Gellert Tamas riktigt läsvärd ännu på femton, tjugo års håll. Det är rika texter där han ofta ger läsaren två saker samtidigt – dels en story med nerv och närvaro, dels en väl researchad bakgrund. Som när han skriver om schacklegenden Bobby Fischers skandalmatch i krigets Serbien och som en självklarhet också skissar bakgrunden till Balkans sönderfall.
Allt är inte lika oundgängligt. Att materialet spretar hör till genren, men möjligen som en följd av några ambitioner för mycket – som att samla artiklarna temavis eller att ge en flott bild av författarens bredd – har boken blivit onödigt ojämn och tjock.
Men som bäst är den en spännande återresa till ett decennium präglat av uppbrott ur folkhemsdrömmen, och korta uppdateringar efter varje artikel understryker känslan av tidens gång och krumbukter.
Fast den roligaste poängen råkar Tamas missa: hösten 2011 är Göran Perssons kommandoinsats inte bara ”omdebatterad” – från nästan alla håll framställs kommunaliseringen med ens som den största katastrofen i skolans historia.