För en mängd år sen när jag läste konst och bildvetenskap vid Göteborgs universitet bestämde jag mig för att skriva min c-uppsats om Sandro Botticellis ”Venus födelse” och hans relation till Marsilio Ficinos nyplatonska filosofi. Jag ville undersöka huruvida ”Venus födelse” var en allegori för medeltida alkemistiska försök att skapa liv utifrån de fyra elementen – jord, vatten, luft och eld.
Jag presenterade idén för min dåvarande lärare som svarade: ”Utmärkt idé! Återkom när du har läst de cirka 30 000 böcker och artiklar som skrivits i ämnet.”
Ja. Vad gör man? Man fattar vinken och koncentrerar sig på samtiden.
Nu har den franske teoretikern Georges Didi-Huberman tagit sig an Botticellis ”Venus” från en helt ny vinkel. Essän med den något dramatiska titeln ”Öppna Venus. Nakenhet, dröm, grymhet” som kom ut på franska 2001 finns nu i svensk översättning. Jag läser den med andan i halsen.
Till skillnad från stelbenta teoretiker som betraktar konsthistorien som ett statiskt bildarkiv är Didi-Hubermans teoribyggen lika spännande som detektivromaner. Inspirationskällan är Georges Batailles heterologi, kunskapen om det fördömda, allt det som är radikalt annorlunda och därför stöts ut ur ett homogeniserande samhälle.
Didi-Huberman börjar sin konsthistoriska vandring i en försiktig studie av ”Venus födelse”. Det dröjer inte länge förrän han ger sig på den engelske konsthistorien Kenneth Clarks nykantianska filosofi som skiljer på idé och sinnevärld, sublimerad nakenstudie och begärsväckande nakenhet. Clark ser i Venus en avsexualiserad inkarnation av skönhetens idé.
Didi-Huberman hävdar att något sådant inte är möjligt. Man måste helt enkelt se Botticellis Venusbild genom dåtidens prisma och inse att skönhet väcker begär, och att förträngda begär kan leda till förhastade handlingar.
Huberman påminner om att Florens vid denna tid var hårt dominerat av den moralistiske dominikanen Savonarola som fick folk att bränna både spel, böcker och musikinstrument, ja, allt som kunde fördärva sinnena och förhindra Florens från att bli det nya Jerusalem. Savonarola var heller inte så förtjust i nakenhet, vare sig sublim eller profan, vilket kan förklara en annan sida hos Botticelli, som visar sig i hans ytterst märkliga bildsvit ”Berättelsen om Nastagio degli Onesti”, byggd på Giovanni Boccaccios berättelse med samma namn.
Den återger historien om två män som förälskar sig i två ouppnåeliga kvinnor. Den ene, som är riddare, klarar inte av pressen och begår självmord. Kvinnan dör kort därefter. I bildsviten ser man hur dessa osaliga andar jagar varandra genom en skog, hur riddaren hugger ner den Venusliknande kvinnan, skär ut hennes hjärta och kastar det till en vit hund (som brukar symbolisera trohet).
Nastagio, den andra olyckligt förälskade mannen, råkar gå förbi och bestämmer sig för att arrangera en fest på den plats där jakten brukar äga rum och bjuda dit kvinnan han är förälskad i. I nästa bild upprepas jakten igen, denna gång som ett skådespel inför den förfärade kvinnans ögon som otroligt nog faller pladask för Nastagio. Den sista bilden skildrar parets bröllopsfest.
Botticelli målade denna groteskt sedelärande målning som transformerar Venus födelse till Venus död på beställning, i bröllopsgåva åt ett florentinskt par. Den skräckpropagandistiska bildsviten hängde i makarnas sovrum livet ut.
Didi-Huberman uppehåller sig vid denna historia genom hela essän och ser en kontinuitet av överskridningar mellan Botticellis imaginära skalpell, skulptören Clemente Susinis öppningsbara vaxdockevenus från 1781 som gjordes för familjen Medicis anatomiska museum och markis de Sades smaskiga skildringar av detta museums kuriosakabinett.
Han finner att de inehåller en rad såväl vetenskapliga som estetiska ursäkter för angrepp mot den kroppsliga skönheten. Vad kommer han fram till? Att den florentinska humanismen i grund och botten är oren, och att det knappt finns några kroppsbilder utan potentiella sönderslitningar av både kroppen och dess avbildningar.
Det vore intressant att veta hur Didi-Huberman själv ser på det faktum att de flesta studieobjekten är ”öppnade” venusbilder, att hans metod går ut på att ytterligare öppna dessa öppningar och att tänkarna han använder sig av – de Sade, Freud, Bataille, Lacan m fl – alla är män.
Artemisia Gentileschis dekapitering av våldtäktsmannen Holofernes och Julia Kristevas teorier om det abjekta hade garanterat berikat dessa labyrintiska kroppsstudier. Hemmablindheten hindrar dock inte ”Öppna Venus. Nakenhet, dröm, grymhet” från att vara en mästerlig studie i brott.