Germaine de Staël: ”Tio år av landsflykt”

1800-talet var brevskrivarnas sekel. De bildade skikten i samhället skrev ständigt brev om allt möjligt: vardag och politik, skvaller och nyheter, läst och levt. Brev lästes högt i större sällskap i en tid då talgljus och böcker var dyra. Det ställde vissa krav på brevskrivaren, det gällde att kunna fånga en publik. Esaias Tegnérs brev har med rätta blivit berömda, Fredrika Bremers är inte dumma de heller.

Adolph Törneros resebrev, skrivna mellan 1822 och 1837, är i sammanhanget minor classics, okända utanför en liten krets. 1825 är han 31 år gammal och docent i latin. Som för så många i hans generation är detta bara en titel, ingen anställning. Sitt levebröd tjänar han i stället på olika informatorssysslor. Den 14 september påbörjar han ett långt brev till vännen Per Wilhelm Afzelius om den resa han just företagit. Han har stigit ombord på en hästskjuts, eller rättare sagt lyckats kila in sig bland hattaskar, lådor, knyten, schatull med mera sådant som ”alltid taga första och största rummet i voityrer, där fruntimmer föra befälet”, och påbörjat färden mot Nyköping och Norrköping. Han gör en avstickare till Sjösa innan han far vidare till gården Grävsten, där han skall gästa en av sina tidigare arbetsgivare.

Själva brevet formar sig även det till en vindlande färd mellan naturbeskrivningar, reflexioner och personporträtt. Han lovordar sitt värdfolks gästfrihet men smyger sig gärna undan för att läsa eller helt enkelt bara vara i fred med sina iakttagelser. Han sätter sig ”under en undersätsig, knölig ek, vilken tycktes knyta nävarna åt de unga spolingarna till björkar, som skvallrade och tassade kring bergets sidor”. Där läser han madame de Staëls roman ”Corinne”, fast egentligen bläddrar han bara i boken medan uppmärksamheten gång på gång fångas av ljud från naturen eller av tankar på just ingenting.

Törneros brev är väl värda att upptäcka men välter i dag knappast någon kiosk. Därtill är han för älskvärd och förnöjsam. Det finns något preciöst över hans stil, han är en förtjusande man utan fiender som lever i en svärmisk tid och odlar vänskaper, naturupplevelser och litterära intryck med en mild entusiasm som är könlös men ändå känslig och nyfiken.

Mälarlandskapet blir genom hans ögon ett oöverträffat paradis, svårmod drabbar hans värld när tre reskamrater måste skiljas och resa vidare på egen fot. De tyngre sorger även han måste ha haft lämnar han utanför reserapporten.

Hur annorlunda är inte Ger­maine de Staël, författaren till den bok Törneros bläddrade så förstrött i. Så var det heller inga loja nöjesresor hon företog mellan 1802 och 1814 då hon tvingats i landsflykt av Napoleon.

Hon berättar i efterhand, för att dokumentera skeenden hon vet är historiska, och de olyckor som drabbat henne betraktar hon som ”en sådan liten sak jämfört med de katastrofer som vår tid bevittnat”. Ändå utgår hennes berättelse hela tiden från hennes egen person, något hon försvarar med att hon är det historiska subjekt som inkarnerar ”den hotade mänsklighetens stora sak”.

Hotet kommer från en enda man: Napoleon. Hennes skildringar av hans svekfulla och småsinta natur är uppvisningar i vitrioldoftande retorik. Hon hade goda skäl att tycka illa om honom. Inte nog med att hon måste lämna sitt älskade Paris, Napoleons hejdukar såg till att driva henne först från fäderneshemmet i Schweiz och sedan från den ena tillfälliga uppehållsorten till den andra.

Hon har få vänner hon kan våldgästa, utan är hänvisad till att ta in på värdshus och söka skydd i kloster. Helt övergiven är hon nu inte, hon reser med stort följe, barn, älskare och filosofen Schlegel. Pengar var inte hennes problem, men i Polen drabbas hon av ”ett mindre nervsammanbrott” och leds ut ur resvagnen till dikeskanten, ursinnig över sin svaghet.

Hennes reseminnen innehåller knappt några naturbetraktelser och inga tankar om just ingenting, hon är intresserad av stora frågor: politik, maktförhållanden och socialt liv. Hon noterar att nästan alla lärartjänster i Moskva är besatta av tyskar, utbildningsnivån bland ryssarna är låg, men de är lyhörda och smidiga och kan ”imitera vilka nationella särdrag som helst”.

Nationella särdrag är för övrigt något som intresserar Germaine de Staël i högsta grad, en del av hennes beskrivningar kan tävla med dem i Hasseåtages zigenarsketch, men så byggde också en stor del av hennes berömmelse på hennes stora verk ”Om Tyskland”, där hon utvecklar långtgående resonemang om skillnaderna mellan tyskt och franskt.

Men det var ”Corinne” alla läste, åtminstone fram till den vinterdag då Selma Lagerlöf låter Gösta Berling kasta en trebandsutgåva av romanen i vargarnas gap.

I september 1812 går Germaine de Staël ombord på ett skepp i Åbo för att ta sig till Sverige där hon vill försöka övertala den nye kronprinsen Bernadotte att ingripa mot Napoleon.

En storm tvingar dem att söka nödhamn på Åland, men hon hoppas nå Stockholm dagen därpå. Där slutar manuskriptet, det avslutas aldrig och gavs ut först efter hennes död 1817.

Vi får alltså inte veta vad hon tyckte om den svenska nationalkaraktären, men tack vare andra brevskrivare vet vi att hon hyrde bostad vid Gustav Adolfs torg och höll en frispråkig salong som lyckades chockera både svärmiska borgare och adelsmän med medelklassideal.

Törneros hade häpnat och rodnat om han varit bjuden.