Inom kulturlivet har nuets globaliseringsprocess sina paradoxala sidor. För femtio år sedan var Sverige ett isolerat land, 1939–45 mer än någonsin, vilket ledde till att författarna närmast hungrade efter internationella kontakter. Under efterkrigstiden kom så den litterära världen, från Djuna Barnes till Gabriel García Márquez, till Sverige. Artur Lundkvist skrev den ena introduktionsboken efter den andra. Poeterna och prosaisterna tog intryck.
Numera har vi tillgång till planeten på Google. Det är inte svårt att få fram texter från jorden alla hörn med några knapptryckningar. Men frågan är hur många som bryr sig. Stora delar av nuets svenska poesi är hur som helst påfallande insulär och följer en beprövad ”gräv-där-du-står”-princip. Vi vet själva hur det ska göras, basta.
Därför är det en numera ovanlig, djärv och mycket välkommen satsning som förlaget Wahlström och Widstrand gör med den nya serien ”Internationell poesi”. Magnus William-Olsson leder en redaktion (där ingår Aase Berg, Helena Eriksson och Aris Fioretos) med uppdraget att presentera nu levande poeter i svensk översättning. Seriens bägge första böcker utkommer i dag och bildar en praktfull västöstlig diptyk. William-Olsson och Ulf Eriksson har tagit sig an Gloria Gervitz från Mexiko, medan Li Li tolkat en av Kinas framträdande poeter, Xi Chuan, till svenska.
Att läsa honom påminner mig om den första gången jag mötte Ahmad Shamlu, Irans store 1900-talspoet. Såväl Xi Chuan som Shamlu har tagit djupa intryck av västerländsk poesi, och därför kan de upplevas som gamla bekanta, med uttryckssätt, bilder och gestalter som är lätta att känna igen. Men likheterna är, misstänker man snart, förrädiska.
Xi Chuan, som själv översatt Ezra Pound, Jorge Luis Borges och Czeslaw Milosz och som jobbat på universitet i USA, är född 1963. Alltså sammanfaller hans produktiva decennier med Kinas postkommunistiska utveckling, och hans poesi registrerar såväl entusiasmen efter diktaturen som turbulensen i kölvattnet, först och främst naturligtvis det traumatiska 1989 (med brutaliteterna kring Himmelska fridens torg i Peking).
Ändå är det ingen uttolkare av folkdjupet eller ens någon uttalad samtidskritiker som framträder på dessa sidor. Om historien bildar underlag för Xi Chuans diktning, så är det ansiktena som står i centrum för den, hans vänners (några av dem tragiskt döda) och inte minst hans eget. Där finns en melankolisk grundton men också en finurligt spelande blick, ja, glimten i ögat, som när poeten inför sin trettioårsdag konstaterar att han från morgon till kväll tänker på framtiden: det ”tyder på att jag inte är lycklig”.
När Xi Chuans liv blir kaos går hans klocka extra korrekt. Ofta får man intrycket att dessa anekdotiska, gärna prosapoetiska och inte sällan ironiska scenarier fungerar som ett slags besvärjelser av den rot- och hemlöshet som kan breda ut sig överallt, inte minst när historiens hjul ska rulla så fort som i dagens Kina. ”Därför ändrar jag på mitt namn, gömmer min identitet, reser omkring i världen, och låter slumpen ta hand om mitt liv.”
Draget av besvärjelse är ännu starkare hos den alltigenom annorlunda poeten Gervitz. Hon hör till det slags författare som ägnar sitt liv åt ett enda verk, som hon skriver vidare på genom decennierna. Det är ”Migrationer”, i sin hittillsvarande form satt i sju huvudpartier vars namn ekar av såväl judiska böner som grekisk körlyrik och amerikansk folkmusik. Klagan (grekiskans threnos, sorgesång) som klagan: blues.
Gervitz föddes i Mexico City 1943, dotterdotter till invandrare från Östeuropa, och ämnet för hennes dikt är just migrationen, främlingskapet, ett jag som ”korsar gränserna”, som längtar ”bort och hem”. Det låter som stora teman, och är det också, men de förankras i bönens tonfall, i liturgiska vändningar, i personliga minnen, hos familjens kvinnor (mormor, mamma, dottern) och i poetens egen kropp.
Resultatet blir vindlande. Här kan man tämligen lätt peka ut tänkbara inspiratörer och systersjälar, från den skrivande 1600-talsnunnan Sor Juana till Octavio Paz, från Ezra Pound till chilenaren Vicente Huidobro, men dylika jämförelser säger inte så mycket. ”Migrationer” är faktiskt ett enastående diktverk, en av årets viktigaste texter på svenska. Det är en visionär krönika över exil och glömska, ett experiment med en serie kvinnoidentiteter (”En galen flicka ser på mig inifrån”), ett lyriskt partitur som kryssar mellan brist och begär för att mynna i en ljusdrucken september.
Tolkningarna av Xi Chuan är jag inte kapabel att bedöma, men Gervitz får komma till tals på en svenska som är berömvärt känslig för skiftningarna mellan genrer och tonfall i hennes språk. Av och till verkar Eriksson och William-Olsson ha velat pröva vad som är möjligt att göra i en översättning, som då spanskans ord för ”rot” förvandlas på närmast etymologiskt vis till svenskans ”radikal”. Företaget är riskabelt, och jag är inte säker på att det fungerar, men om Gervitz radikalitet i litterärt hänseende råder inget tvivel, och här kommer den till sin fulla rätt, inte bara i det – ställvis nyskrivna – spanska original som tacknämligt bifogas längst bak i boken.