Göran Greider framstår som en nyfiken, sympatisk, känslig och brutalt beläst man som inte borde släppas i närheten av en dator. Han borde tvingas skriva på smörpapper med gåspenna. Om sådana försiktighetsåtgärder hade vidtagits i tid, hade ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället” kunnat bli en hanterlig bok i stället för en lång, vindlande text där parenteserna har parenteser och stickspåren stickspår; en bok som man ibland vill slänga, om inte direkt på Göran Greider, så åtminstone i trakterna av Göran Greider.
Missförstå mig inte. Varenda mening är välskriven. Många meningar är vackra, många är tänkvärda. De är bara så – många. Och osorterade.
Enligt författaren själv började han skriva en bok om ”den dubbla krisen”, finans- och klimatkrisen. Men så kom insikten att ”jag inte riktigt kunde utesluta mig själv. När jag skrev om sammanstörtade banker och skenanade klimat mindes jag min uppväxt i Vingåker, mina tonår, böckerna jag läste, varför jag blev socialist.”
Han inte bara mindes. Han skrev. Och skrev. Resultatet har blivit, kan man väl säga, en bok om den dubbla krisen, med ett 117 sidor långt förord om Göran Greiders uppväxt och utveckling som vänstermänniska.
Jag föredrar förordet. Porträttet av Greider är fascinerande. Han älskar tanken på kollektiva handlingar men är en utpräglad individualist. Unge Göran ser det som sin plikt att engagera sig politiskt, men gillar partilokalerna bäst när de är folktomma. Han föredrar döda marxisters sällskap. När något riktigt spännande, brännande och kollektivt händer, då kastar han sig … över en lunta av Heidegger.
Han är en nostalgisk utopiker. Det var bättre förr, på 70-talet. Bättre, även, på hans mormors tid. Och det kan bli bättre sen, när kapitalismen (och alla självgoda liberaler i morgonsofforna) har fått på nöten. Men just nu – Greider gillar inte just nu. Och man får intrycket att han är oförmögen att gilla just nu; dömd att söka en väg ut ur sin samtid. Ständigt på jakt efter vad han kallar ”civilisationskritiska fönster”.
Greider är väl medveten om sin komplexa natur. Han är avväpnande självgenomskådande. Och han dansar kring en intressant paradox: utpräglade marxister är individualister som drömmer om att uppslukas av kollektivet, utpräglade liberaler är lydiga typer som går i gång på tankar om individens härliga frihet. Som om båda läger graviterar mot den ideologi som skulle kunna spränga deras personlighets bojor.
Efter 117 sidor tar Greider itu med finans- och klimatkrisen. Det är en jämrans röra. De självbiografiska inslagen läcker in även här – och kriserna är trassliga nog, ändå, utan att man dekorerar dem med dikter, citat och utvikningar om Pier Paolo Pasolini.
Greiders tes är förstås att ökande ojämlikhet ligger bakom kriserna. För mycket pengar till kapitalisterna och för lite i löner till arbetarna leder till att för mycket finanskapital ackumuleras. Fattiga människor försöker förverkliga ”the American dream” med ohållbara krediter i stället för anständiga löner. Och stor ojämlikhet ökar statusjakten, vilket leder till konsumism och ekologisk kollaps.
Absolut intressant. Men denna analys bleknar i jämförelse med Greiders lösning på kapitalismens dubbelkris. Hans lösning är makalös.
Så här: rika länder ska övergå till nolltillväxt. Om tillväxten överstiger 0,1 procent av BNP ska centralbankerna kyla av ekonomin. Genom räntehöjningar, får man anta. Vilket skulle leda till brist på pengar. Minskad produktion. Ökad arbetslöshet. Kort sagt, en kronisk finanskris.
Varuproduktionen ska ersättas med en reparationskultur. Det blir himla mysigt, för ”vem minns inte sin barndoms cykelreparatör”, utbrister Greider.
Men fattiga länder ska få ha kapitalismen kvar tills de når ”vår” standard. Hur, exakt, den fattiga världen ska fixa denna tillväxt, när tillväxtmotorn USA och resten av i-världen har försatt sig själv i kronisk depression, är bara en av de många frågor som försöker hålla sig för skratt.
Men så jädra roligt är det egentligen inte.
Drömmare drömmer. Marxistiska drömmare har drömt om det klasslösa samhället i hundra år och kan glatt drömma vidare i hundra år till. De har ingen tid att passa. Men klimatkrisen är akut. Den måste lösas nu. Att komma dragande med nolltillväxt är närmast stötande för den som faktiskt tar klimathotet på allvar och inte bara ser växthuseffekten som utgångspunkt för underhållande intellektuella drömmerier.
Finns det någon väg ut ur det här samhället? Ja, med fantasins hjälp kan man ju dra hur lätt som helst. Att förändra det här samhället, däremot – det kräver verklighetsförankring.
Göran Greider är medarbetare i DN Kultur. Därför bad vi Ann-Charlotte Marteus, ledarskribent i Expressen att recensera boken.