När jag läst alla de 468 sidorna i Göran Perssons "Min väg, mina val" slås jag plötsligt av att Persson inte nämnt ett endaste litterärt verk. Han citerar visserligen några rader av Harry Martinson, en dikt om en daggmask, men det är allt. Nog är det märkligt. Persson beskriver ett helt liv - från uppväxten i det enkla arbetarhemmet, där han var näst yngst i en syskonskara om fem och var den förste att få gå i realskola, till framgångarna som EU:s ordförande. Men han nämner ingen enda litterär upplevelse.
Det betyder inte att Göran Persson är litterärt ointresserad. Det lär vara tvärtom. Hans beläsenhet sträcker sig från Kerstin Ekman till Imre Kertész.
Men har han läst rätt böcker?
Låt oss göra ett tankeexperiment. Hur annorlunda vore det inte om Göran Persson på allvar hade läst James Bond. "Åskbollen" till exempel. Eller "Mannen med den gyllene pistolen", "I hennes majestäts hemliga tjänst", "Döden på Jamaica".
Jag säger inte att denna lektyr skulle ha gjort Persson till en bättre politiker - han var i alla händelser synnerligen skicklig, och eftervärlden kommer sannolikt att vara generösare i sin bedömning av hans gärning än samtiden.
Däremot hade ett noggrant studium av Bond gjort Persson till en skickligare berättare. Umberto Eco hade rätt när han sade att allt man behöver veta om berättande finns hos Ian Fleming. Regel nummer ett är grundläggande: allt berättande bygger på motsättning, konflikt och förändring.
Det besynnerliga är ju att Persson förfogar över alla nödvändiga narrativa element: Kvinnan, Den onde, Uppgiften, Hjälparna, Givarna, Dödsbringande dueller, ja till och med Högteknologiska fordon och Intelligenta vapen. Ändå har hans bok blivit tämligen spänningslös. Varför?
Nu invänder kanske någon och säger att Persson är en stor retoriker. Det är sant. Persson äger en vidunderlig förmåga att tala. Och han talar alltid utan manus, av princip. Däri ligger en del av hemligheten bakom hans framgång. I boken berättar han om hur han sitter ensam i sin bil och skanderar under körningarna mellan Katrineholm och Eskilstuna, fram och tillbaka, allt för att bli en god talare. Dessa sidor hör till bokens bästa, liksom avsnitten om miljöpolitiken, insiderrapporterna från regeringskansliet, beskrivningen av Mellanösternsamtalen på Harpsund, det rörande porträttet av Anna Lindh och anekdoterna om deras hemliga kodspråk.
Men att man är en god retoriker betyder inte att man automatiskt är en god berättare, i alla fall inte om man skall fylla fem hundra boksidor.
Så här går det till hos James Bond. Parallellerna till Persson är slående:
1. M gör utspel: ger Bond ett uppdrag (Persson kommunalråd i Katrineholm/GP finansminister/GP statsminister).
2. Den onde gör utspel: visar sig för Bond (Lundgren/Bildt/Leijonborg/Olofsson/Reinfeldt/Åsbrink/Wallström/dataintrång/miljöförstöring/marknadssamhället etcetera).
3. Bond gör utspel: gör Den onde schack (valseger/allierar sig med miljöpartiet alternativt centern/driver igenom tidernas ekonomiska saneringsprogram/uppfinner gröna folkhemmet/"Om detta må ni berätta"/succé hos Kristian Luuk/ ordförandeskap i EU/prestigemöten med Blair, Kohl, Schröder, Clinton, Bush etcetera).
4. Kvinnan gör utspel: inleder bekantskap med Bond (GP äter arbetslunch i Gamla stan med sin blivande statssekreterare, Anitra Steen: hon var "vacker, glad och stenhård").
5. Bond erövrar Kvinnan (GP får upp ögonen för Steen).
6. Den onde tillfångatar Bond, med eller utan Kvinnan (GP fängslad i gamla äktenskapet/mediedrev stänger in GP i ett hörn/Aftonbladet rasar mot GP:s köp av gård/efterspelet om tsunamin etcetera).
7. Bond slår Den onde (ny valseger/GP gör ärofull sorti under strålande ekonomisk konjunktur etcetera).
8. Bond samtalar som konvalescent med Kvinnan som han sedan förlorar.
9. Slut.
Var och en kan se att det inte saknas dramatiskt material hos Persson. Det är sådant stoff romaner är gjorda av. Inte nog med att gossen från Vingåker gjort en makalös klassresa. Dessutom har han varit en politiker som trivts bäst i stridens hetta, år efter år efter år. Få har rört upp lika mycket damm. Fråga hans partikamrater.
Men vad hände med sättet att berätta? Med motsättningen? Konflikten? Förändringen?
Den Göran Persson som föddes i Vingåkers kommun den 20 januari 1949 är så att säga född till statsminister. Det är också denne statsman som för ordet. Persson junior glider igenom barndomen, har lätt för sig i skolan, börjar engagera sig politiskt. Det ena leder till det andra, utan mycket till friktion. Det är som om Uppdraget bara väntat in Honom. Men varför? Vilka var drivkrafterna? Var hämtade Persson sin formidabla ambition?
Kanske har det hela sin förklaring i att Göran Persson mer än något annat vill skapa sitt eftermäle, inte berätta sin historia. (Den som önskar mer nyans kan med fördel ha Olle Svennings bok om Persson som bredvidläsning.)
En annan förklaring är att händelserna ännu ligger nära i tiden. Närheten skymmer sikten. I "Min väg, mina val" rör vi oss ständigt inom gränserna för Perssons suveräna medvetande.
Det gör inte boken ointressant, tvärtom. Men det gör framställningen en smula enformig och katalogmässig, någon gång rent av ytlig. Det betyder hur som helst att Perssons bok inte bör läsas som en berättelse, därtill handlar den för lite om människan och för mycket om verket. I stället bör man läsa "Min väg, mina val" som en politisk programförklaring med insprängda förklaringar, anekdoter och andra utvikningar. Skillnaden är att Göran Persson bytt ut futurum mot preteritum.
Slutet är hur som helst gott. Begäret är stillat, vapnen nedlagda.
"En gryning nu på försommaren, klockan kan ha varit omkring fyra, vaknade jag i en så besynnerlig stämning. Jag fick ligga en stund och tänka efter. Innan jag kom på att för första gången på mycket länge hade jag ingenting att oroa mig för. Inga svåra samtal att ringa, inga konflikter att lösa. Ingenting som jag måste göra.
Fåglarna sjöng. Jag hade sommarlov."
Hos James Bond måste alltid realitetsprincipen segra över lustprincipen. Därför måste Bond i slutscenen skiljas från Kvinnan (Pussy Galore/Tiffany Case/Solitaire etcetera). Annars kan det inte bli en ny story.
Hos Persson är det tvärtom. Lustprincipen avgår till sist med segern. Han har kommit hem. Till Kvinnan, till Torp. Det blir ingen ny story.
Fast helt säker kan man ju aldrig vara.