I Medicikapellet i Florens finns en berömd bildsvit av Benozzo Gozzoli, byggd på Bibelberättelsen om de tre vise männen. Över väggarna kommer de uppvaktande, orientaliska kungarnas rika följe ridande till det nyfödda Jesusbarnet.

Som så många andra målningar från renässansen är de här väggarna en fest för ögat. Härligare var aldrig jorden, och inte himlen heller.

Men med en något annan optik är samma bilder något av det mest skamlösa konsthistorien frambringat. De som hyllar den nyfödda Jesus är nämligen medicéerna själva och deras entourage. Guds värdigaste tjänare.

Och visst, just då, vid mitten av 1400-talet, var familjen Medici rikast i den kända världen – men det var knappast något man blev genom att iaktta kristliga dygder. I stort sett utan undantag uppbar tidens stora ledare sin ställning genom list och bedrägerier, våld och mord. Det är ingen tillfällighet att Machiavelli skrev sin cyniska maktstudie ”Fursten” med det sena 1400-talet som närhistorisk bakgrund.

Just om den här sortens män – och kvinnor – berättar Göran Ramberg i essäboken ”Påven hade sju barn”. Två längre avsnitt handlar dels om familjen Medicis frontfigurer under hundra år av glans, dels om den beryktade påvefamiljen Borgia i det tidiga 1500-talet.

Ramberg är en pensionerad ­advokat som sedan länge närt ett glödande intresse för den här tiden. På både gott och ont märks det att han inte är fackhistoriker. Han är rätt väl påläst, men ytterst bygger framställningen på en handfull böcker, ett underlag som ibland kan kännas tunt. Men man är beredd att förlåta honom rätt mycket för hans smittande intresse och den obesvärat resonerande berättarton som i sina bästa stunder kan föra tanken till en mästare som Frans G Bengtsson.

Historierna om Medicifamiljens uppgång och fall och den märklige monsterpåven Alexander VI, född Borgia (som hade sju barn och en rad älskarinnor varav en möjligen var den berömda dottern Lucrezia) är rätt väl kända, men de tål att läsas om igen i den här behändiga formen. Vart och vartannat kapitel innehåller stoff till en maffiafilm, eller en hel ”Sopranos”-serie i renässansmiljö.

Bortsett från actionaspekten är annars den kortaste essän faktiskt den mest givande. Den berättar om en betydligt mindre ryktbar – och därför sannolikt också betydligt mind­re skurkaktig – italiensk handelsman, Francesco di Marco Datini, verksam under slutet av 1300-talet och 1400-talets första år.

Han är intressant främst för att han inte är särskilt exceptionell – utom i det att han lämnat efter sig en rikare dokumentation om sitt liv och verk än kanske någon annan människa från senmedel­tiden: 120 000 brev och tusentals räkenskapsböcker, avtal och andra affärshandlingar.

Av dem framgår bland mycket annat att Francesco trots sina rätt avsevärda affärsmässiga framgångar var en ”ovanligt gnällig och misstänksam jävel”. Ramberg tar hans historia till utgångspunkt för en del roliga utvikningar, till exempel om vilket riskföretag en större affär kunde vara på den här tiden.

År 1394 beställde Francescos bolag i Florens ull från Mallorca. Fåren klipptes våren 1395, men skeppet som skulle hämta ullen försenades och måste dessutom längs de farliga rutterna eskorteras både av andra skepp och av bågskyttar ombord.

Till Florens kom ullen först 1396 – och när det mödo­samt färdigställda tyget till sist skulle avyttras visade det sig vara svårsålt eftersom den dyrbara färg Francesco valt hade hunnit gå ur modet. Det sista lagret blev han av med först fyra år efter den första beställningen. Sådant kräver både kapital, tåla­mod och goda nerver. Francesco hade möjligen skäl för sin gnällighet.

”Påven hade sju barn” är en underhållande bekantskap som inbjuder till intressanta reflexioner om tid, makt och moral. Våra ­dagars direktörsbonusar är skrattretande jämförda med medicéernas osannolika vinster, men frågan är om inte påvestolens iögonfallande sexuella excesser i 1500-talets början var att föredra framför vår tids dolda, men mer utbredda pedofilskandaler i katolska kyrkan.