Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Göran Sonnevi: Sekvenser mot Omega

Kanske är de poeter som åldras bäst de som står i kontakt med sin samtid – som Göran Sonnevi. Aase Berg läser hans nya samling där politiken är granne med universum.

Lyrik

Göran Sonnevi

”Sekvenser mot Omega”

Albert Bonniers förlag, 312 sidor

 

På senare år har Göran Sonnevi publicerat några riktigt feta diktsamlingar – han flätar ihop politik, naturlyrik, teologi, filosofi och vardagsdikt i monumentala byggen.

Eller, monumentala är fel ord, för Sonnevis täta böcker är inga klunsiga kolosser, snarare rör de sig med en för tjockböcker ovanlig lätthet. Korta, återhållna dikter glider över i långa, flödande textsjok, som i en storskalig andning. Men andningen är långtifrån lugn och harmonisk, det är inte yoga vi snackar här, dissonanserna och bruset finns med.

I nya diktsamlingen, ”Sekvenser mot Omega”, befinner sig jaget bortom allt; ändå rör han sig fortfarande i en konkret verklighet, i en tydlig geografi. Boken börjar på Öland. Platsen heter Ormöga.

Ormöga har en ljudlikhet med Omega som inte går att bortse från. Ett exempel på den slump som hos Sonnevi är starkare än alla trygga gudar: ”Vilken tro kan försätta berget noll”. Slumpen är inte systematisk, den är ofullbordad. Trasig, avbruten, med många lösa ändar.

Lika trasig som de politiska skeenden diktjaget följer, parallellt med de mycket nära bilderna av sex, kärlek, växter, fåglar och kor och umgänge med åldrande kompisar, ofta namngivna eller lätt identifierbara kulturkändisar. Han skriver om Tranströmers död och begravning på ett personligt och estetiskt plan, och han återvänder till sin döende mamma.

Men Sonnevi är ingen gammal trött poetgubbe som suckar och stönar för att alla runt omkring trillar av pinn. Tiden kommer aldrig att springa ifrån honom, eftersom hans dikter är i den. De poeter som åldras bäst är de som står i kontakt med sin samtid. De som varken ignorerar den yngre poesins nya grepp eller dagspolitiken.

Sonnevi började som politisk poet och det är han fortfarande, om än på ett mer utvecklat sätt. Han iakttar de politiska skeendena och skriver: ”Jag vill inte vara i vredesordningarna/ Jag vill vara i frihetens ordning/ som bara är möjlig i jämlikheten”.

Politiken är inte beständig. Det är svårt att känna rent hopp när man har sett allt och befinner sig bortom allt. ”Mycket snabbt byts tecknen/ Jag har sett det förut/ Skred/ i himmelsarkitekturen”.

Himmelsarkitekturen är också ett partitur, referenserna till musik genomsyrar diktsamlingen. En av Sonnevis tidigare böcker heter förresten ”Mozarts tredje hjärna” – en av den svenska poesins mest vrickade titlar. När jag konfronterades med den titeln tänkte jag först att ve och fasa, det är säkert nåt från Heidegger och honom kan jag ju inte precis på mina fem fingrar, men bestämde mig snabbt för att Sonnevi har hittat på den där skumma bilden själv, och dessutom är jag fri att tolka den som jag vill. Precis så kan man hantera alla begrepp och referenser hos Göran Sonnevi. Det finns alltid en möjlighet till medskapande.

Han hänvisar för övrigt till uttrycket Mozarts tredje hjärna i en dikt i nya boken. Det är inte så viktigt var de olika böckernas pärmar sätter gränsen, de senare årens diktsamlingar övergår sömlöst i varandra som delar av ett enda stort, pågående verk.

Sonnevi ser alltså den utmätta tiden i perspektiv av hur universum fungerar. Det är ingen försonande blick han har, snarare förtvivlad och ilsket uppgiven. Men aldrig bitter.

Följdriktigt är Omega den sista bokstaven i grekiska alfabetet, typ döden alltså, men tecknet har olika betydelser inom olika vetenskapliga discipliner. Det kan stå för ”resistans”, dvs göra motstånd mot slutgiltigheten, det kan beteckna ”utfallsrummet” och alltså vara en plats för möjligheter, det kan vara ett mått på ”mikrotillstånd”, som när Sonnevi ingående följer en fjäril.

Be mig inte att redogöra för de egentliga betydelserna av de här begreppen – jag har bara googlat terminologin kring tecknet omega och hittat på en egen poetisk betydelse. I Sonnevis abstrakta dans mot döden genom mikrotillstånden, i dunsarna mellan väggar av motstånd i utfallsrummet, för att leka vidare, skapas en poesi som är så jordfast att jag kan skriva vidare själv.

”Sekvenser mot Omega” är en bok värd att analysera länge, gång på gång. Men den går också att läsa med lätthet, utan att försöka få grepp om allt. Man känner att de underliggande mönstren finns, komplexa i en fin väv under den mer begripliga ytan, men kanske ska själva strukturen få förbli ett mysterium. Det kanske är just det som är meningen Sonnevi förmedlar.

I något avseende är all poesi en övning i att uthärda ovisshet, att släppa kontrollen, att stå ut med att ana men inte veta. Precis som livet. Sonnevi gör bara plågan och förtjusningen så ovanligt tydlig.