Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Graham Swift: Mödrarnas söndag

I ”Mödrarnas söndag” får några slumpmässiga händelser under en enda dag stora konsekvenser. Ingrid Elam imponeras av en underbart sinnlig berättelse.

Skönlitteratur

Graham Swift

”Mödrarnas söndag”

Övers. Hans-Jacob Nilsson

Albert Bonniers förlag, 154 sidor.

Det är mödrarnas söndag, den dag då pigor och husjungfrur i finare engelska hem får ledigt för att hälsa på sina familjer. Men Jane Fairchild har inga föräldrar, hon är ett hittebarn och tjänar sedan sju år hos Nivens. Nivens är barnlösa, deras pojkar dödades i första världskriget, men deras vänner Sheringham har en son kvar, Paul. Denna söndag i mars 1924, när solen strålar in genom fönstren och både herrskap och tjänstefolk är utflugna, är huset hos Sheringhams tomt så när som på ett rum där Jane ligger naken bredvid Paul.

Detaljerna är knivskarpa i Janes minne över sjuttio år senare: askkoppen Paul placerat på hennes mage, hans nakna lem, de döda pojkarna i sina silverramar, byxtygets mörkgrå nyans, kammen av sköldpaddsskal. Och sedan, när han gått och hon är ensam kvar i det tomma huset, orkidéerna nere i hallen. Så var det också denna dag som styrde hennes liv in på ett nytt spår, gjorde henne till författare.

Brittisk romankonst tycks ha en förkärlek för den enda dagen som den stränga formen för en livsberättelse: James Joyces ”Ulysses” och Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway” är klassiska exempel och bara på de senaste åren har Ian McEwans ”På Chesil Beach” och Edward St Aubyns Melroseromaner valt att koncentrera berättelsen till det avgörande ögonblicket, hotellnatten, bjudningen eller begravningen, då ödet får gestalt.

Hos Swift är dagen underbart sinnlig, han låter oss möta Jane och Paul först efteråt, när intensiteten övergått i loj dyning och de två ser varandra helt nakna för första gången, trots att de varit älskande i sju år. En lycklig, soldränkt stund, fångad i Swifts svävande lyriska prosa. Men också, vet båda, den sista.

De två ska skiljas, alla de döda pojkarna begränsar Pauls valmöjligheter, han måste gifta sig för att ge familjerna, som förlorat så många söner, lite liv åter. Jane är tvärtom så fri bara den kan vara som aldrig haft någon att förlora. Hade hon haft en mor kunde hon inte ha cyklat över till Sheringhams denna mödrarnas söndag, hade hon haft familj hade hon uppfostrats att bli vid sin läst och i sin klass, och framför allt inte bli förförd av sonen i huset. Nu kan hon uppfinna ett liv åt sig.

Hon hittar stoff i Nivens bibliotek, i den enda hyllan där böckerna verkar lästa, bland äventyrsskildringarna, Stevenson, Kipling. Och mr Niven är en man som sörjer två söner och har ett vekt hjärta, han säger ”naturligtvis får du låna”. Hade han sagt nej hade hennes liv blivit ett annat. Liksom det kunde ha tagit en annan riktning om barnhemmet på vars trapp hon lämnats inte hade gett henne det hoppfulla namnet Jane Fairchild, Jane som i Eyre och Austen, Fair som i fager och fe.

”Mödrarnas söndag” är en berättelse om slumpens roll, om hur rätt person vid rätt tidpunkt kan göra en tiger av en mus, och en berättelse om hur romaner blir till. I Janes generation dog många män unga, själv blir hon gammal och berömd författare, intervjuad varje gång hon fyller jämnt. Och hon hittar alltid på de svar journalisterna förväntar sig; sanningen kan hon inte avslöja, det är som i litteraturen, det viktigaste kan bara antydas, romankonst är undanhållandets konst.

Så också i ”Mödrarnas söndag”: Medan Paul klär på sig plagg för plagg, skjortan, kragen och manschettknapparna först så könet i det längsta lämnas synligt, arbetar Janes minne i motsatt riktning. Skimret över den första scenen lämnar plats för ett dunklare ljus innan det mörknar mot kväll, mycket beslöjas och förblir dolt, allt går inte att veta, vad hände egentligen på Pauls väg i bilen, vad visste mr Niven, vad såg kokerskan när hon kom tillbaka till Sheringhams efter besöket hos sin mor?

Vi vet att Jane hade med sig Joseph Conrads ”Ungdom” i cykelkorgen, och även om den aldrig lästes den dagen blir Conrad det exempel som ger Jane mod att lära sig ett nytt språk i en främmande värld, precis som alla författare. Och som hos många författare går allt hon kommer att skriva under sitt långa liv tillbaka på denna enda dag som står så skarp i hennes minne.

Det var ”en gång för länge sedan” som romanens första mening lyder, men Jane, eller Swift, förmår skildra dagen så att jag tycker mig höra telefonen ringa och se att den är i svart bakelit även om ingenting sägs om hur den ser ut, liksom ingenting sägs om personernas utseende, bara om deras kläder, bokryggarna, cykeln, det nya påfundet ”pessar”, tidningen med nyheten om Conrads död samma år och andra detaljer som skapar rum åt fantasin.

Det går inte att komma ifrån att den starka närvarokänslan kan ha inspirerats av alla engelska filmer och tv-serier som utspelar sig i liknande tid och rum, men Swifts berättelse är inte som en dag i ”Downton Abbey”. Hans myller av detaljer är inte till för den historiska tidstrogenhetens skull, de döljer i stället allt det som inte kan uttalas, åtrån, längtan, den oerhörda förlust och saknad som är skapelsens moder. Så lyckas Swifts berättarkonst få mig att på en och samma gång uppleva den enda dagens strålande lycka och långa sorgsna efterklang.

  • Läs mer: 

Intervju med Graham Swift: Jag är misstänksam mot ordet klass.